Någonstans ute i den halv-civiliserade vildmarken, sommaren 2008:

Maria: Vet du Anna?
Anna: Nej?
Maria: Jag kan latin.
Anna: Är dags för en sån där mytomanistund nu igen eller?
Maria: Nej, det är sant. Jag kan säga kvalster, vete, björk, öra, näsa...
Anna: Oj då.
Maria: ... och volvo då, och fånga dagen.
Anna: Bra Maria.
Maria: Sen kan jag räkna till åtta också.
Anna: Tänk nu i framtiden, när du sitter på en arbetsintervju om några år och blir tillfrågad angående dina språkliga kunskaper. Fatta vad charmigt att kunna säga 'kvalster' på latin.
Maria: Du har rätt, det kommer jag vara ensam om! Jobbet blir ju mitt right away. Du har väl hört hur mycket man kommer prioritera språk vid anställningar framöver. Inte bara Sverige, world wide.
Anna: World wide, kvalster .... ja.

Jag är så störd nu på att ha varit utan min kamera i fem dagar så att jag nästan överväger att cykla till Eskilstuna och hämta den. Dock hindras jag utav rädslan för skavsår på baken. Jag är övertygad om att mina skinkor inte klarar 6 mils gnidning mot en cykelsadel just nu.

Är det inte förresten typiskt att när man verkligen, verkligen känner för att läsa - inte på något sätt förmår sig att hitta den fördömda, efterlängtade boken? Den som annars alltid ligger överallt och sneglar på en. Typiskt indeed, the irony of life.

Bortsett från mina vaga frustrationer så mår jag bra, eller mycket bra snarare. Det må höra till vanligheterna, men nu är det också så här att idag har jag tränat kortdistanslöpning och det känns såå naaajs afterwards. 3x1000 exklusive uppvärmning. Och med dagens fuktvärme-soliga väder så kan ni ju gissa hur skönt det var att slänga sig i sjön när man väl sprungit klart.

Öhöh, nu vet jag inte om jag lyckades förmedla härlighetskänslan direkt men jag tar i vilket fall och avslutar inlägget här tillsammans med en bild som visar att det faktiskt finns saker som är mer spännande än beroendeframkallande dataspel. (riktat till er som slösar tid av ert liv på fel ting, varsågoda och insup inspirationen)

Jag var på promenad med min mor idag. Halvvägs bestämde vi oss för att variera lite och gå en slinga vi inte går lika ofta. Jag ska inte göra inlägget för långt... men måste bara påpeka nu först att vi alltså är på landet och går på lantliga grusvägar.

Synen jag tänker berätta om lade jag först inte märke till med en gång, och anledningen till att jag ens kollade åt det hållet relativt noggrannt var bara för att jag hörde en traktor ute på fältet och med mig själv ville leka 'gissa färgen på fordonet'.
  Jag gissade fel, men min besviknelse tonade snabbt bort då jag upptäckte att någonting sprang bakom traktorn. Jag pekade. Först trodde både mor och jag det var ett rådjur eller en ko-kalv, för det hade varit logiskt. (mer logiskt än vad det egentligen var i alla fall) Men efter en stunds kisande så insåg vi chockerande nog att det var någonting annat. En naken man.

Det sprang alltså en fet, naken man efter traktorn!?
  Synen varade inte länge, allt skedde på lång distans och objekten försvann ganska kvickt nedför en kulle, men man kan då allt undra vad den stackaren hade råkat ut för. Jag sjönk nästan ned till marken i magkramper.

Tänk att någon annans missöde kan skänka så mycket skratt... I'm sorry for the skadeglädje, men det såg så himla kul ut.

... men det är ju reaktionen jag searchar for! Min tolkning på svedan är att den motvarar de nyttiga syrornas verkan i hyn.
  Även om era ögon inte passerat särskillt mycket text ännu så har ni säkerligen redan begripit läget i alla fall. Jag har alltså tillverkat en liten anisktsmask pour moi. Inget som är mig ovant men jag brukar ju inte skriva om det really.
Ingridienserna ser ni nedan, vanligtvis brukar jag ha dem i ansiktet var och en för sig, men idag mojsade jag lite och en blandning tedde sig inte så dumt det heller. Eller hehe, det var toppen-great.

Utmärkt kombination för en normal-fet hy, så om ni har tillgång till ingridienserna så är det minsann bara och testa med detsamma tycker jag! Mängden jag hade räckte till ansikte, hals och bröst.
  Btw, aloe vera i växtformat är inte alla som har hemma, men då är det bara att exkludera den.

Greetings, läsare

Jag har lite ångest över att sitta vid tangentbordet en morgon som denna, det är oförnekbart. Men det får vara en stund. Det är nämligen första gången på länge datorn är ledig till min favör i mer än fem minuter, emellertid ser det inför den korta framtiden inte ljust ut.
  Avlägset sitter jag och sneglar studerandes på min fars macka. Inte för att jag är hungrig, utan för att den sakta men säkert och med regelbunden frekvens förlorar volymenheter. Ända in i min inre mjälte vet jag att han kommer kräva mirakelmaskinen till jobb inom ett förlopp på mindre än tre-fyra tuggor, jag vet likväl att jag inte kommer hinna skriva klart detta inlägg.

Rubrikvalet förresten är bara en tvångsmässig handling som har sitt urspring från en tankedvala jag befann mig i någon gång igår... Den innehaver inte mycke till logik, men någonting säger mig att jag bara måste ha den placerad ovanför dessa tre stycken jag nyligen författat, denna tidsknappa morgon.

Ibland är man bara lite extra sjukt stolt över att vara ryss. 3 - 1. Vilket grymt jävla spel, jag är så imponerad så jag knappt vet vart jag ska ta vägen! Såg ni spelet, såg ni målen!? Jag syftar i synnerhet på mål #2, skådade ni fenomenet? Hur i getarnas himmel kan man göra någonting sådant? (!!??) Fantastisk bedrift, Arshavin & CO in my heart!

Ryssland är på topp nu, det kan inte ens världens största idiot invända mot. (...)
Ishockey - Eurovision - Fotboll?

--- Som avslutning på detta inlägg så måste jag bara påpeka ironin i the coaching of Russia. Visste ni att tränaren till Rysslands fotbollslag är holländare? 12 mijoner i månaden, not bad.

Jag gillar verkligen inte dagboksinlägg.
I synnerhet inte mina. Och när en läsare kommenterar att jag "får vanliga vardagssituationer verka mer intressanta" så drabbas jag (istället för att ta emot en komplimang) av en relativt sinnestärande prestationsångest, vars grund ligger i att jag längre inte lika ofta lyckas förmedla den ironiska filosofin of my life i min blogg.
  Fast egentligen handlar det inte om att lyckas, det handlar om vilja. Vilja och lamor. Det handlar om att återvinna alluminium, achétera basturökta frukostpålägg, dränka ansiktet i biprodukter för att sedan göra upp en brasa på taket och festa tre dagar i streck. Det är vad det handlar om.

Ärligt talat så tror jag vädret har skaffat sig en förkylning. Hoppas det går över, för en sommar utav detta slag är hör inte riktigt till Sveriges förväntningar.
Jag har precis avnjutit en fjärdedels vattenmelon och väntar nu lite smått på att Anna-Panna ska plinga mig på mobilen. Tidigare idag förresten mötte vi en kille med fyrhjuling när vi var ute och gick. Stackarn hade fått soppatorsk och det tog nästan en halvtimme innan hans föräldrar anlände med benisn.
När de väl kom ändå fick vi provköra mojängen, grymt roligt! Fast jag är ju inte den bästa föraren kanske...

Nu måste jag avsluta lite tvärt, ty jag kan höra min mobiltelefon sjunga i fjärran.Vi hörs sen!

Tidigare idag lagade jag en maträtt som kom att innehålla gul, spansk, peppar.
Jag hackade denna i mycket fina, små bitar. Jag gjorde även misstaget att klia mig i ögat.

Åh, hej.

Timmen är lite sen och jag är aningen sleepy, men jag har just i min anspråkslösa tillvaro lyckats placera mig framför en dator för första gången på tre dagar.

Kan inte vidare påstå att känslan är mig obekant, men jag är oerhört, belåtet mätt.
  Jag har mycket nyligen slukat i mig världens godaste lasagne och därefter en big piece helt gudomlig tigerkaka. Mmh. Jag misstänker att detta bidrar till min trötthet, men någonting som lär vara bidragande än mera är mina nedmejjade sömnvanor

Tisdag - Onsdag spenderades i Mariefred avec some of mes amies, nämligen. Verkligen jätteskojigt, och jag tackar ändå inifrån min mjälte Penny som tillät sig arrangera tillställningen. Många tack indeed och även till alla söta vännor som jag fick chansen att träffa och umgås med än en gång, vissa kanske för den sista.

Idag har jag stojjat omkring här ute på landet med Anna. Och imorrn, kära läsare, ska vi på sommarstugområdets midsommarpartaj. Oh my guts, alla barn blir bjudna på glass så jag lär ju vara i himmelriket!!

  Stay tuned

Tjenare!

Här mina kära läsare ska ni se, kommer ett real exciting excitement published inlägg! Hehe.
  Jag kom precis hem från en cykeltur och sitter förundrandes lite smått över hur ljust det är trots att timmen ändå är så pass sen. Jag menar... Klockan är 23, och det är ljust!! (relativt då, men ljust!) Sorgligt nog så är det här den sista riktigt ljusa veckan vi har i år, efter midsommar börjar det direkt övergå till att gradvis bli mörkare igen. Det tar emot lite att säga att det inte blir ljusare igen förränn efter julafton.... Men så ska man ju inte hålla på.

Tillbaka till det där med cykelturen då. Jag cyklade 10 kilometer idag, inte så mycket men det är förberedande inför de 33 jag tänkte cykla med min far nästa vecka.
  För er som inte varit på lantvägarna i Södermanland så ska ni veta att alltsammans inte består av så mycker annat än kullar i varierande höjder. Men dessa kullar är en fröjd ska jag säga, och inte bara för ögat. Allt muterar ju till en rollercoaster, tjoho vad kul det är med alla branta nedförsbackar! Hehe, fast för att kunna åka ned för dem så måste man ju förstås komma upp först.

Idag har vi haft gäster förresten. En kompis till min lillebror och dennes föräldrar. Numera är det bara pojken som är kvar, och innan jag gav mig ut på cykeln så satt jag faktiskt och spelade Monopol med filurerna. Jag vann. (förstås..) Höhö nej, (fast jo) men det var kul. Riktigt kul indeed.

Klockan må vara strax över elva och en ny morgon må ha grytt än en gång under detta sommatlov.... Men dagen börjar inte på riktigt förrän de bevingade igelkottarna tar sats från sjöns brinnande, heta vattenyta och mindre artigt nog slungar sig raka vägen mot mina armbågar likt Sherapova svingar en utav sina foreller på tennisplan.
  Inte på riktigt börjar dagen förrän jag lossar trädgårdsslangens munstycke, tömmer överflödigt näsinnehåll på bordsduken i köket för att sedan rikta blicken mot den fasansfulla skapelsen samtidigt som jag gör mig redo att skaka loss till riverdance....

Eller vänta, nu blev det fel. Jag dansar inte riverdance??

På tal om interna grejor nu då så tänkte jag passa på att avslöja hemligheten kring internet. Varför heter det just så? Vad döljer sig i dess mystiska sammansättning utav bokstäver?
  Människan ska alltid behöva krångla till saker. Ofta är ting mycket simplare än vad de från början tett sig vara. Ja, ironiskt nog är mystiken kring internets begynnelse så barnsligt primitiv att man knappt kan tro att det är sant.

Vissa påstår att internet skulle grundats av en militär forskningsanstalt i USA med syfte för spioneri, medans andra tjatar om att CERN i Schweiz var skaparna då de egentligen bara gjorde en rolig grej under ett After Work-partaj. Det finns även de som säger att det var Sovjet som kom fram med idén om internet under kalla kriget i samband med att Stalin fastnade med näsan i en kaffekopp. Allt detta är emellertid inkorrekt.
  Det var år 1907 (ja, samma år som Astrid Lindgren föddes) då en til syntes helt vanlig man i Peru vid namn Lebak Tan tröttnade på att jobba. Hela sitt liv hade han kämpat för att försörja sina sju familjer, men någonstans tog det stopp. Han tog sitt beslut till fånga, våldförde sig på en Albatross då han grep tag i dess jättelika fötter och färdades med det luftväga ända till Trpoli i Libyen.
  Lebak stortrivdes. Men en dag kom han till undfund med att han faktiskt saknade nio utav sina 23 barn. Nu tror mina läsare att mannen fick en idé om ett nytt kommuniaktionsmedel, ty icke dock. Han blev besatt av att försöka förtränga sina minnen och knöt sig därför samman med Påvens största opinion. (som jag tyvär enligt KGB.s säkerhetskod #45_2P[R] inte får yttra mer om..)
  Tillsammans med den terrorupproriska opinionen startade de någonting de kallade för det interna sällskapet, en sekt som även utomstående fick gå med i om de svor att simpelt nog dricka 400 ml gemsbocksmjölk varje dag.

Om mina kära läsare nu ändå trots min lagom detaljerade skildring ändå inte skulle tro mig, så kan ni ju testa att vända Lebak Tan's namn baklänges. Skåda ödets ironi och se den bittra sanningen än klarare.

Goda lunchen på ni minsann!

Jag har precis flyttat min yngre broders bärbara dator in på mitt rum, och här sitter jag och funderar lite hit och dit över hurvida länge jag hade tänkt att ha det så pass stökigt i mitt rum som jag har nu.
  Det ligger kläder, olika viktiga papper och böcker på alla ställen förutom golvet, men av någon anledning så förmår jag mig bara inte sätta igång att städa. Allt beror på mig, vi får se hur länge det varar.

Ikväll någon gång bär det av till landet för min del, det ska bli himla härligt och imorgon träffar jag min käraste Anna som saknats så mycket så jag vet inte vad! Men innan dess så tänkte jag plinga lite på gitarren och quite later är det menat att jag kanske ska ta en promenad med ett par mumrikar. Lär bli roligt!

Hej, det verkar fungera nu. (?)

Det här med plattformsbyte ställer bara till med krångel känns det som... jag tycker inte alls det här nya mojset är bättre en det vi hade innan. Det gick inte att blogga för mig varken i söndags eller igår bland annat. Eller blogga gick ju, fast mina inlägg vägrade ju publiceras?
  Besöksstatistiken är skum dessutom. Jag kanske bara är trög eller någe, men i samband med att bloggen flyttades så visar statistiken att mina läsare 'minskat' med nästan 75%. Antingen är ni bara väldigt många som lämnat mig, haha, eller så räknas inte IP-adresser med brandvägg in? Och dylikt? Eller så var den gamla statistiken aldrig korrekt ens från början... Känns dock inte riktigt sammanhängande...

Bara krångel hitäntills i alla fall, som sagt.

---

Uppdt kl. 21.08
  Jag blir riktigt frustrerad nu, det fungerar inte ordentligt idag heller!
Jag kan inte ladda in några bilder. (---)

Och i pessimissmens hetta så kan jag lika gärna då utan imaginära hjälpmedel i form utav foton förmedla att jag stötte på problem med avslutningsklänningen jag syr. Det kommer inte bli klar i tid (ingen nyhet längre egentligen) så idag har jag kompletterat min plan B med några enkla inköp. (som jag inte kan visa) Långt ifrån lika pampigt som det var menat, så att säga. Men fint i vilket fall, och går det inte att lägga in bilder imorgon då... öh, ja... Då blir det pannkaka!! Mildt sagt.

Det finns en stor fasa här i livet med att gå och handla, och denna är att råka ut för ett allt för välbekant ting.... Men det är liksom aldrig meningen. Ibland kan man bara råka hamna borta i sina egna tankar, glömma sin egen egentliga existens för en stund, falla in i en liten trans och med det råka vara till besvär för en stackars klimakterietant - som bara också råkar befinna sig på samma ställe som en själv.
  Likt små överblommade maskrosor strövar de omkring på konsum och tygaffärer, muttrandes över den inkompetens man straffas med för att ha levat länge genom åren. Ibland ser de så sköra ut att man kan tro de skulla blåsa bort långt i fjärran bara man nös åt deras håll.

Igår hände det igen, visserligen var det inte den värsta omgången jag hunnit utsättas för... Nej, långt ifrån vid närmare eftertanke. Det var inte ens en situation där jag stod och dagdrömde. Men vi befann oss i vilket fall vid kassan och lade upp varor på rullbanden då jag plötsligt kom till insikt om att jag glömt bort att jag ville ha schampo respektive kinesisk soja. Illa kvickt sprang jag och hämtade mina prylar, och när jag väl var tillbaka och skulle ursäkta mig igenom alla som stod i min väg så blev jag stoppad av en liten sur dunboll som misslyckat försökte ta tag i min arm och yttrade ett lagom irriterat:
- Ställ dig sist i kön!
  Förvisso tyckte jag det var obehagligt att en främmande russinhand just vidrört mina biceps och triceps... Inklusive onödigt av tanten att försöka ta tag i mig överhuvudtaget. Dock tillät inte mitt goda humör mig att bli upprörd så jag tog tillfället i akt och skojade med damen lite. Jag smålog och sa nåt i stil med:
- Äh, men det står ju redan någon där.
  Hon gav mig en riktigt bitter blick och som jag uppfattade det så hade alltså mitt skämt inte uppskattats det minsta.
"Var det bra så?" hörde jag någon meter strax bakom mig och tog fattning till att far precis var att betala för varorna...
- Du får ursäkta, men min pappa ska faktiskt betala nu.
   I samband med att jag sa det så lät jag nog ganska irriterad ändå, även om jag egentligen inte var det. Men den knappa tiden tillät mig inte formulera varken ord eller tonläge, så tråkigt nog så förstörde jag nog tantens dag. Det där med respekt blir ju känsligare ju äldre man blir. Det knasiga med riktigt äldre folk är ju också att majoriteten glömmer bort saker väldigt lätt... sen så då går de runt och är sura utan att egentligen längre veta varför.

På tal om det här nu så minns jag en fin dag förra sommaren då jag även då följde med far in till Flen från landet för att handla. Jag stod vid skinkdisken och vajade med ögonen fram och tillbaka över alla fina pålägg, oventandes om att jag tillsammans med en annan människa samtidigt blockerade gången.
   Här är minnet lite oklart, men jag minns att jag grabbade ett paket och undersökte dess datum för att sen övergå till att bara filosofiskt granska dess animaliska innehåll. Plötsligt höde jag ett vrål, vände mig om (likt alla andra..) och såg till min förvåning en tantgamling fara (i en allt för hög hastighet) mot mig och [KABOM] ploga bort min vagn så den åkte iväg tre-fyra meter. "Nedrans ungdomar!" yttrade hon och avlägsnade sig.
  Uppenbarligen så hade hon stått och väntat på att jag skulle flytta mig vagn en längre tid, eller så. Om hon bara tagit kraft till sig och sagt någonting, höjt rösten lite, eller i värsta fall petat på mig? Ty kraft var inget hon saknade - så hade jag kunnat flytta på min vagn utan att hon hade behövt eh ptja, anfalla. Det var aldrig meningen att stå i vägen liksom, men hur skulle jag kunna veta? Jag var ju upptagen med att förundras över skinkan. Någonstans, relativt far away, borta i min egen värld....

Hol-a.
  Det blev änna sent igår med en extraordinär efterfest i blåbärsskogen à la Mariefred. Mycket tid spenderades även med Josefin vid sidan av en rund rondell, eller mitt på vägen kanske det var, samtidigt som kinesen talade per Nokia.

Balen var förresten skojig. Höhö.
Men jag ska inte sitta allt för länge framför Jennys dator.

Min hals är invärtes sårad. Höhö... I feel it coming that my voice will not be the greatest tomorrow.
  Mja hur kommer då detta sig? Jag kopplar min heshet till gårdagens skrik på idrottsdagen adderad med dagens fem timmars långa sjungande. Det är elevens val nämligen på min skola... och jag har obligatorisk körsång.

Men jisses, det är bal imorrn! Jag vet, I have mentioned it recently men tillställningen är ju för sjuttsingen fortfarande ett faktum och darn vad jäkla kul det ska bli!

Klockan tolv slutar niorna, sen kommer Netto och troligtvis Joss joina mig hemma hos mig och förbereda sig inför kvällen. Balen börjar 18, så tiden lär ju räcka till. Foton bör jag kunna lägga upp innan jag drar. Fast inga promises since man aldirg vet med såna här grejer.

Eftermiddagen spenderades för övrigt med en friend of mine inklusive några friends of her(s). Soligt.

Yarr, kolla the språket va. Inte riktigt den inläggskvalité jag brukar publicera kanhända.

Jag bloggar vanligtvis inte klockan sju på morgonen... men se här, ett undantag! Moahaha

Idag hade vi idrottsdag. Jag sprang 800, stötte kula och raceade 100 meter stafett - och jag är verkligen jätteglad över mina insatser. Inte för att jag vann eller så, utan för att mitt knä (hade av korsbandet för ett år sedan) har blivit så jäkla bra helt suddenly. Det var längesen jag kunde springa så här pass bra alltså... Jag kom på andra plats på 800, likaså gjorde min klass på stafetten men kulan... ptja, let's not talk about the kula shall we.
  Efteråt gjorde jag med mongo Malin och Elin sällskap i affärer ett bra tag, dock var det inte förrän då vi skiljts åt + en tur hem och tillbaka till stan igen som jag fick för mig att handla. (?) Jag köpte en ny bikini på H&M och skor till balen som kommer äga rum på torsdag. Very nice.

----- På vägen hem (den andra gången) frågade en småskum kvinna på 40+ när jag gick på bron vid fors kyrka mig om jag hade senap. Jag tyckte det var en lagom konstig fråga, svarade nej och ökade frekvensen på benen en aning. Ty ingen skall någonsin få komma åt min senap! (???)