På en sandig badstrand någonstans i Södermanland. Tre vänner, i fight om vem som är geografiskt mest bildad. [Huvudstad vidnämns och besvaras av annan part med korrekt tillkommande land]:

Dennis: Dennis, din tur att svara; Panama City.
Dennis T: Hm...
Maria: ?
Dennis: ?
Dennis T: Hmm...
Maria: Sluta sega!
Dennis T: Men!?
Dennis: Du är seg!
Dennis T: Jaha! men, öh...
Maria: Haha, just do it.
Dennis T: Venezuela?
Dennis: Very funny, Dennis. Svara.
Dennis T: Men vadå! Jag vet väl inte!
Maria: Är du seriös!
Dennis: Dennis, PANAMA CITY.
Dennis T: Jaha?
[Dennis T är här ensam icke-kiknande]
Dennis T: Vadå! Det är inte så uppenbart! Jag vet inte!!

(Kort därefter tillbads Maria att inte dela detta moment med omvärlden via sin blogg. Hon svarade att detta var oundvikligt, men lovade också att det på något vis skulle framkomma att Dennis T, tillslut faktiskt listade ut svaret på den svåra frågan.)

Jag läste just på Aftonbladet om en man som säljer sin kremerade fader på eBay. Pulvret hade tydligen lämnat sin förstfödde arvslös.

En sådan idiot. Skulle det vara hämnd? För att ha blivit lämnad utan pengar? Förutom faktumet att förudmjukelsen är helt på sonens sida så tror jag inte ens en nekrofil skulle ge så mycket som tre pund för en kopp aska. Gå och strippa eller något.

Thus I know that I do,
and I somehow can't help it that you're in my mind, too.

I'm so evil:

Julia: Jag har inte tvättat håret på fyra dagar.
Malin: Det syns inte!
Julia: I sommras var jag ännu fräschare, ingen dusch på 1½ vecka.
Maria: Oj. Hade du kolera?
Julia: Haha, nej? Varför skulle jag ha kolera?
Maria: Nej, jag driver bara...
Julia: Hehe!
Maria: ... men man får inte duscha när man har kolera.
Malin: Det hade jag faktiskt aldrig hört förut!
Julia: Inte jag heller! Men oj, varför får man inte duscha?
Maria: Det vet jag inte, men det är väl någonting med virusspridningen.
Julia: Coolt. Du lär en alltid så coola saker Maria!

- Det är lördag kväll, en paj står färdig. Blåbär-hallon, mästerlig. Det bjuds bakverk.

- Det är söndag eftermiddag, det ringer på dörren.

... så vi öppnar och där står Dennis och Dennis, leende sträcker de fram en näve stela växtskap. "Gör rabarberpaj!"

Plantorna var mig så charmiga att jag bestämt fick mig litet astma. Vi lät sätta dem i vatten.

Har ni någon gång fotgängat under en (plötsligt) väldigt aktiv järnvägsbom? (inte menat som en fråga egentligen) Jag svär vid min grannes lever att en effektivare väckning icke äro finnbart möjlig.

Avokadokärnan flög upp och träffade mig i ögat, knappt ett ljud, och så studsade den iväg över golvet. Lagom överraskad böjde jag mig ned och plockade upp den.

I senare återfärd mot relativ ögonhöjd fick jag också bekanta mig med en ovan befunnen skåpslucka. Av okänd anledning stod den onödigt vidöppen.

Förolämpande. Det saknades bara att jag skulle kliva på en kratta.

In i vardagsrummet gick jag och satte mig ned. Amorfa fruktformationer gröptes ur med tesked. Jag log, och i ett tillstånd av behaglig trötthet efter helgen tog jag fram en bok. Ännu kan jag känna hur den kysste mina händer. Jag låt stryka över litet på min nyvunna blodutgjutning bak på hjässan.

Ni undrar vart solen tagit vägen. Den är hos mig.
Det är så enkelt, om man inte gör det svårt.