Om jag är sjuk (i värsta fall avliden) imorgon bitti så är det för att jag utsatte mig själv för nagellacksångor alldeles för länge. Så nu är det deklarerat och man behöver inte obducera mig som i den där filmen...

Oavsiktligt detta.

Ångest, ångest är min arvedel, skrev Lagerkvist.

Och jag förstår att han såg annalkas ett minst sagt tråkigt inslag i livet.

Men har Scarlett O'Hara lärt mig något, utöver hur man viftar med ögonfransar för att fånga hanens uppmärksamhet (även om jag inte brukar tillämpa denna typ av sceneri) så är det att man tar morgondagen som den kommer. Eller hur var det, "imorgon är en ny dag", "jag skall tänka på det imorgon". Så gör jag...

Nottingham sa nej.
Jag sa NEJ.
Sen sa Newcastle ja.
Liksom jag.
Och jag sa det igen,
men än sen?

Bristol, vad blir ert svar,
det äro bara ni kvar.
Snart är det dags...
60 dagar av mitt liv;
1440 timmar av ingenting,
är ingenting.
Så jag ska nöta in all skit,
bara för att ta mig dit...

...

Jag sitter här och trånar
och mitt eget lynne hånar,
ty jag är i sådant skick,
då han just ifrån mig gick.

Men Maria VAD HÄNDE VARFÖR SKA DU BLI JURIST!?!?!???

Saken är den att det passar mig. Liksom så mycket annat. Inget val är självklart för mig, för jag hade troligen trivts och gjort bra ifrån mig i det mesta.

Egentligen vill jag bara vara ifred. Jag vill älska någon och träffa människor som betyder något för mig. Jag vill ägna mig åt livskvalitet och att vara snygg och ifred.

Fast det är inte sant. Jag vill förbättra, hjälpa, utveckla. Jag vill förändra mycket. Så har jag tänkt, och jag tänker ganska mycket, och min slutsats har blivit att jag ska initiera min uppgift med en juristutbildning. Och jag ska skriva min roman. Om det så tar mig 20 år att förmedla mina små budkap så ska jag skriva den.

När allt kommer omkring så är hela världen en enda psykologi. En del löser ut programkoden och använder till sin fördel, och varför skulle man inte? Men ser man närmre så handlar det bara om spelningar mellan neuroner och organismer, och då är det inte längre en psykologi utan kemiska interferensmönster.

Det finns ingen mening. Allt är slaveri i ett arbetsläger under regim av en okänd elit (som för den delen troligen är en bunt deprimerade psykopater) och världen är ett luftslott, men än sen då? Ingenting. Behandla det som du vill. Ändå finns vi och vi lever och andas och så dör vi. Vissa mår bra och andra mår dåligt och vad jag gör idag är ingen som bryr sig om, om tusen år.

Fast det är inte heller sant?

Jag kan inte hålla med mindre, med er, som inte räds döden. Jag fruktar inexistens, och jag gör det bra mycket också - för jag är inte klar än!!!!

Så, varför höra ni icke av er, era otydliga, tveksamma...
Det är färdigt. Mocks mocking me tills vecka nio. Åtta, nio, tio...

Jag kan säga så här, i måndags sade jag och Matilda, och så alla andra som kommo resa - Matilda bokar resan dit, Maria bokar resan hem. Och så kommer jag hem och bokar. Resan dit. Fast det blev rätt om än det blev fel, men vad jag nu säger att jag är mycket trött.

Ja men hörde ni? Resan är BOKAD. Två veckor i Spanien; Barcelona, Alicante; vi åker hit vi åker dit - för heeela slanten!

Jaaaag fick ännu en idé här om dagen så igår köpte jag en tshirt, vilken jag klippt och sytt i, och det blevo förväntningarna överflödigt så jag gör små ljud varje gång jag provar den. Jag vet att man ska visa ett foto nu men jag har inget? Var är kameran?

Jag älskar sånt här... hitta på saker, sätta ihop dem. Varför arkitektyrket hade passat mig väldigt bra. Ja eller jag skulle lika gärna designa kläder. Men ändå, till utbildning, nej, jag får vara min egen konstnär. Jag kan ändå rita mitt eget hus och sy mina egna kläder.

Jag älskar sånt här... och varje gång jag tänker på min romanidé, inte minst pratar om den - det kliar! Den måste ut ur mig! Jag vet att konceptet är bra; det är nytt, modernt, djärvt, science fiction, tragedi... jag ska skifta människans paradigm! Romaner har gjort det förr... Ja. Så fort jag gjort klart gymnasiet.

Lektionsfri inlämningsvecka lappar min sömnbrist och jag ser fram emot ALLT utom kanske oral commentary i svenska och engelska för de kräver en massa tidsödslande förberedelse... Mockexams, 100-dagarskalas, påsklov, exams, studentresa, student och SOMMAR. När jag tänker på att separeras från kamrater dock så saknar jag dem redan av hela hjärtat...

Idag loggade jag in på mina universitetsgrejer och då ser jag att två universitet har svarat på min ansökan. Båda har gett mig erjudande, ett conditional offer, vilket betyder att de tar emot mig förutsatt att jag uppnår en viss betygsnivå. TJOHO!!

Jag behöver 37/45 poäng totalt samt 19/21 i mina HL-kurser...

Och detta gäller då Southampton och Manchester, mina tredjehandsval. Båda universitet är ungefär lika tjusiga. Helst vill jag läsa på Nottingham eller Bristol ... men de tar hänsyn till det där LNAT som jag skrev tidigare i januari... hååååå