Greetings.

Det är kväll. Ja, och märkbart svårt att se någonting. Det spelade ingen roll hur hårt jag pressade min ryska näsa mot fönstret, jag kunde inget identifera.

Jag gick ut. Alltjämt skymd sikt och min fot missade det första trappsteget nedför altanen. Förvånad över att jag inte gjorde mig illa det minsta, likväl djupt lättad över att trappan inte är omfattande i varken storlek eller etage, reste jag mig åter och vandrade iväg ut på tomten. Fortfarande svårt att se.
  In i en skottkärra for jag, den välte. Jag med för den delen. Dock oskadd, igen.

Upp på benen och därefter chocken. Vet ni vad jag klev på?
Inte var det en kratta, och tacka för det.

Gräs! Och kan ni ana vad det var som reflekterade ljus från köksfönstret i denna, ack åå så vardagliga och för givet tagna, växtlighet? - Mitt medelhårda/relativt mjuka ultraplektrum. Gissa om jag har letat efter det!

Idag var dagen då jag lärde mig att det är i mörker man ska leta om man vill finna. Och nog var resan till denna insikt värd sitt äventyr.

----------- Förhoppningsvis var det just ett jävligt meninslöst inlägg ni var sugna på att läsa när ni kom in hit. God kväll annars (och annars)

I omklädningsrummet, badhuset i Eskilstuna. Kvällen den 27 oktober:

Kvinna#1: Han är en dålig man.
Kvinna#2: Men! Varför säger du så?
Kvinna#1: Han litar inte på sina anställda.
Kvinna#2: Va?
Kvinna#1: Han tror de ska stjäla ur kassan när han inte ser.
Kvinna#2: Nej?
Kvinna#1: Wallah. Ingen annan får stå vid kassan.

Ett par tysta minuter senare...

Kvinna#2: Du kommer aldrig komma åt några pengar.
Kvinna#1: Nej.
Kvinna#2: Han är en dålig man.
Kvinna#1: Wallah.

Hemma hos mig bor en evigt hatad fluga.
  En fluga vid vars befintliga närhet alla andra tidrum stannar upp och falnar bort, likt en vårbrasas syrebristande illuminitation överlåter mörkret de fagraste av färger.

Hemma hos mig bor en evigt hatad fluga.
  En fluga som behärskar elementen så stingande skickligt att den min vrede i alla händelser undkommer. Så slug är den, så kvick. Och ack så fläckad är dess själ av förargelseväckande beteende.

Hemma hos mig bor en evigt hatad fluga and it is war.

Nog måste jag hålla med Mona Sahlin om att det är fascinerande att Göran Persson tog in henne i regeringen trots att hon inte kan tänka.
  Men mer överens än så blir vi inte, Mona och jag.

Jag önskar ihärdigt att jag förstod hur hon tänkte när hon (lagom citerat),
bland annat yttrade sig om:

• Att det måste bli häftigt att betala skatt.
• Att är man socialdemokrat så tycker man det är häftigt att betala skatt.
• Att det är häftigt att betala skatt.
• Att det är häftigt att handla toblerone för sveriges skattepengar.

Det står still för min del, frågetecken tar bara följe av än flera. Djup förvirran bultar in på mina tinningar och jag kan samtidigt dessutom inte låta bli att undra...

Låt inte rubriken missleda er, ty dess enda anledning till befintlighet är att kompletera de very last words of detta inlägg. (som för att tillägga tyävrr inte kommer ge så mycket mer än de senaste jag publicerat)

Även om jag inte fick mycket gjort med Dennis på biblioteket i förmiddags, så var det i vilket fall efteråt aktuellt med relativ effektivitet på simträningen.
  Därefter, helt icke-planerat, så tog jag följe med min far till sommarstugan. Skönt att vara här faktiskt, och vill man tala än mer i presens så såg jag precis färdigt en chockerande dålig film med Nicholas Cage.

I know. Dålig film, med Nicholas Cage? Vi älskar ju Nicholas Cage!
  How could that be?

Vet ni vad, jag må ha litet att uträtta för tillfället. (But!) I will be back.

Låt oss antaga att någon undrade vilken frukt jag ansåg vara min favorit, och till och med frågade mig om detta. Bara antag.

Jag hade svarat kiwi, och jag åt nog precis ett par för många av dessa är jag rädd.
Nu sitter jag här nämligen med svullet svalg och röda mungipor, allergisk och glad.

Fast nåväl,
det är dags för mig att lämna hemmet i färd mot Stockholm.
  Hoppas ni gillar kiwibilder.

Jag fick för mig att jag kunde ta ut en varm plåt ur ugnen utan grytlappar.
Förstår egentligen inte varför saken gjorde mig överraskad, men det sved.

For some reason upplever jag att mina superkrafter har stigit mig åt huvudet.

Fast den senast passerade natten tyder i samma stund på annat. Om inte för mina superkrafter - hur annars hade det hamnat en gräsand utanför mitt sovrumsfönster? Rummet ligger liksom på tredje etage och minst 800 meter från Eskilstunaån...

Insåg just till min förfäran att jag glömt kvar kameran på landet. Den ilska som följde fick mig även förstå hur beroende jag tillåtit mig själv bli av en teknisk apparat - vilket i sin tur motade fram ännu litet mer av denna, å så oönskade ilska.

Har kontrollerat ett tiotal gånger nu att min befarelse stämmer. Vidden mellan mig och dess sköna metallkropp är på 60 kilometer som minst. Någonstans där ute, kall och ensam... Det må kännas avlägset, men när vi blickar up mot skyn så är det samma sol vi bägge skådar, och hur omöjligt det än verkar så skall vi mötas igen.

Det svär jag på vid tandféns skägg,
Din Maria

Goda kvällen,

Har genom dagen resonerat djupt kring att skriva ett blogginlägg om ost, ty det är en sapiensmodifierad sammansättning av ämnen av vars struktur jag är imponerad av. Alldeles nyss dock, i samma stund som jag satte mig framför datorn, slog det mig att sannorliketen till att hitta ett mer ointressant bloggämne är föga stor.

Så istället skriver jag då om hur jag (i mer eller mindre omfattande sanningsmängd) tänkte blogga om ost, men ändå beslöt i sista stund att inte göra det.
   Allt detta i hopp om att i eder uppfattning verka intressant som person, trots att jag inget ikväll har er att säga.

Har raggningsreplikerna tagit slut? Börjar pubens fulaste besökare utveckla charm? ... Du som lade lite extra vax i håret och allt, är du inte bara så otroligt less på den bristande uppmärksamheten?

Gör som Amerikanen Brad Sciullo, han beställde en 9,1-kilos hamburgare.

Jag har haft en djuriskt rolig dag.
   Någonting jag också lade märke till imed detta var att alltsammans drog väldigt mycket energi. Köpte för fösta gången på riktigt länge godis. Exakt 100 g. (?)

Jag är lite missnöjd dock, allt smakar lakrits.
   Men man lär sig av sina misstag...

Fransmän besökte vår skola idag, och alla som på skolan läser franska skulle ju då förstås träffa och samtala med dessa fransmän.
  Jag frågade dem vad de tänker på när de hör ordet "Sverige". De svarade "älgar, kyla, mycket älgar" och "fisk". Lika lite som jag var förvånad över deras ord, var jag tillfredsställd. Jag menar, de kunde ju vara lite barmhärtiga mot stackars utfrysta Sverige, och åtminsonde säga något i stil med "korv med bröd, Basshunter eller Leningrad". Liksom, hallå??

Enad med mitt missnöje, kontrade jag med att förklara att det första jag tänker på när jag hör ordet "Frankrike" är - mustascher, håriga barn och Quasimodo.

Men de totalknäckte mig, och tog det som ett skämt.

Svaret är enkelt, jag åt alldeles nyligen lasagne - inne på mitt rum.

Jag ber om ursäkt i fall jag nu gjorde ev. läsare besviken, då denne eventuelle eventuellt inte hann göra en gissning, innan ögonen föll på The great avslöjande.

(en gissning som egentligen faktiskt visst hanns med eftersom att man som "homo sapiens, sapiens" inte är förmögen att tänka utanför sig egen hjärna, och därmed inte heller abel att undvika direktpåkommande respektive oförhinderbara tankegångar vars existens man i försa stund inte hunnit bli medveten om... vilket innebär att denna då besvikenhet, inte är tillräckligt relevant)
  Vid närmare eftertanke tar jag alltså härmed åter min ursäkt.


Vad jag ville ha sagt med detta inlägg var egentligen att det är ett intressant inslag i vetenskapsmagasinet ikväll, på SVT2 klockan 21:30.

Det handlar om solljus, och att all d-vitamintillförsel man får i solen verkar förebyggande mot cancer i våra inre organ. Värt att se på tycker jag, eftersom det är så mycket hysteri kring att det ska vara en hälsofara att vara ute i solen.

Jag sov nio timmar i natt, men upplever mig ändå som tröttare än någonsin.
Kan inte minnas en dag då jag skulle varit mer oskarp till sinnes än denna.

Känner mig hur omitiverad som helst. Till allt.
Jag har inte ens lust att krossa socialdemokrater, vart är jag påväg?

Idag var det en allergisprutors dag.
  Nästa väntar mig om två månader och efter den så har jag, oh so finally, slutfört min lilla behandling som nu pågått i tre år.

Om det skulle råka vara så, att det vid någon annan datorskärm där ute; sitter en liten allergisk stackare som funderar på att genomgå en av dessa diverse icke-förtärarallergibehandlingar, så kan jag faktiskt ända inifrån mjälten rekommendera detta!

Glöm dock inte bort att det inte är riskfritt. För det finns ju desvärre de som av behandlingen blir sjuka, och likväl finns det sådana som den inte riktigt biter på. Jag är dock en tursam liten jäkel, ja för jag är ju varken död eller allergisk längre!

En tidig timme på S:t Eskils gymnasium, idag:

Pär: Haha Maria!
Maria: Jag kom precis. Jag har inte hunnit säga någonting roligt än?
Pär: Du har sovmorgon!
Maria: Ja?
Pär: ... Vart är du påväg?
Maria: Hem.

En inre stämma sa mig igår natt då jag var att lägga mig till sängs, att en extra sovtimme väntade mig morgonen därpå. Jag beslöt att tillåta mig själv fundera lite extra på detta, men kunde dock inte komma på någon verklig anledning till varför skolan skulle börja senare.
   Min kalender genomgick ännu en resultatlös visitering. Ingen sovmorgon antecknad och vintertid var inte aktuellt förrän den 26. Besviken kröp jag ned i bädden och sov.


Idag, kom att bli ännu en dag då jag faktiskt funderade på att ta lärdom av ett visst mytomspunnett fenomen, vida känt som intuition.
   I just denna stund erfarar jag att den frustredad om och om försöker säga mig att jag bör använda min nyvunna morgontid till att än en gång se över anteckningarna till biologiprovet jag har i eftermiddag. Istället alltså för att sitta och skriva.
   Det visar ju någonstans precis hur mycket jag har lärt mig.

Här om dagen kom jag på ett matematiskt uttryck.


Av någon anledning hann jag tycka att det såg lite klyftigt ut...
   Vilket tal som helst, delat med fem - var detsamma som när man dubblade detta tal och flyttade decimalen ett steg åt vänster. Oh my guts, typ? (klicka inom denna parantes om du som läsare känner dig förstummad, och vill se ett räkneexempel)

Sen insåg jag att det ju var precis samma sak som att dela talet först på tio, för att sedan multiplicera det med två. Vilket tar utan tvekan lika få sekunder att göra, och därtill också innebär precis samma sak.


Här har jag valt att överlåta resterande ord till rubriken...

Veckan är avklarad och jag befinner mig skickligt nog i ett välbehållet skick.
Ikväll åker jag till landet för fösta gången på nästan två månader.
Bananen jag åt nyss var jättegod. Jag är dessutom cool.

Min tre år och 357 dagar yngre broder, Anton, har fått för sig att man kan vara olika skillad på att koka pasta.
  Citerat, så tycker han att pastan blir 78 gånger godare när han kokar den, än vad när jag kokar den. "Det handlar om precisionsteknik."

Jag kan dock genast meddela att allt detta är fullt opålitbart. Han har nämligen även fått för sig att det inte är någon smakskillnad på pastan vad gäller vilken form den besitter. Nja, han är allt lite bakom flötet ibland, min broder.

Efter fem timmars fysikkalkylerande så känner jag mig nästan aningen smartare. Än vad jag var innan alltså, om detta skulle kunna vara möjligt.

PS.
"Feels'a" motsvarar ordet "feels", in case you undrar. DS.

Jag var helt vilse på idrotten idag. Om bara någon hade varit redo med filmkameran...
   Det hade varit ett alldeles splendid tillfälle att spela in en direkt dokumentärvideo of "How to Not play volleyball".

Inte nog med att jag servade vid fel tillfälle, jag missade även vartenda serv jag överhuvudtaget attempterade att göra. Aldrig lyckades jag förstå sambandet mellan vinst och rotation och rent allmänt så slog jag över bollen till andra sidan sammanlagt två gånger av elva möjliga. Vid ett tillfälle fick jag den i huvudet.
  Djupt frustrerad försökte idrottsläraren (som påminner aningen mycket om tanten i den Amerikanska versionen av 'Du är vad du äter') förklara för mig hur det fördömt simpla spelet går till, medans jag i bakgrunden tycktes skymta Pär göra cowboygester, liksom pickadoll-movements, symboliserande hur down I was going.
   Gott skratt i omklädningsrummet efteråt.

Någonstans i Eskilstuna, okänd tid klockan 23.07:

Maria: Tänk, när vi kollar upp mot alla dessa stjärnor, då är det precis samma himmel vi ser som när man kollar upp på stjärnorna i Saudiarabien. Eller Kuwait.
Isabelle: Alltså Maria, du pratar alltid om så djupa saker. Som här om dagen på franskan... när du frågade vilken maskin jag... eller vad var det du sa?
Maria: Jo jag frågade 'Om du var tvungen att välja, vad skulle du helst vilja vara; En liten maskin som piper, eller en maskin som piper lite?'
Isabelle: Va? Vilken konstig fråga.

Hade velat skriva ihop någonting roligt, med det är klagorop in i höjden.
  Dessa torsdagar alltså, pain in the pain - and over again pain. Jag är helt slut efter dagens långvarigt sega elaps, och den passerade veckan överhuvudtaget har varit mig enormt påfrestande.
  Står inte riktigt ut med tanken på att behöva lära mig 108 nya ord tills provet imorgon, och inte heller står jag ut med tanken på att vara tvungen att fördriva resterande torsdagskväll med ekvationer.

                                                        To night går jag och lägger mig innan tio.