... med den där satans biologi-labrapporten. Men snart, snart.

För min del kom denna söndag att bli fullspäckad av både det ena och andra. Nu kommer här strax en massa relativt okända namn uppenbara sig för mina icke-Eskilstuna-läsare, men vad gör man. Jag tänker då inte förkorta allt liksom alla andra tråkmånsar med att skriva bara första bokstaven på personen i versal, nej glöm.

Bland annat har jag idag varit med en Mathilda i Parken Zoo och kollat på dansuppvisning. (det var inte djur som dansade) Kines-Netto däremot, ballett. Very gracious! Har även lunchat + fikat med Bazyl och Philip. Ett par till människor dök upp men sen kom stunden då polacken och jag avlägsnade oss hemåt. Ty vi bor nästan grannar. Vägen hem förlängdes emellertid en aning och blev dryga timman längre. Och intellektuellt roliga samtal uppskattas enormt, måste jag säga.

Nu är jag rädd att jag tråkar ut er, åh ack så kära läsare. Mycket väl gärna hade jag velat bjuda på bilder från hela dagsförloppet. Men vet ni vad? Trots att jag gick omkring släpandes på kameran hela dagen lång, så blev det somehow inte en enda bild. Nåväl, kan ha och göra med att jag glömde minneskortet i datorn.

Ha en god natt, jag skall det, nämligen.
Och just ja, varning för dagboksinlägg.

Uppe på kanten av min sänggavel står en toarulle med papper.
  Vet ni varför?

För att vartenda kväll så nyser jag alltid en gång innan jag får ro till sömn. Vartenda kväll. Jag har försökt med allt, och varken Sven Melander eller val utav kvällsvard verkar spela någon som helst roll i mån om påverkan.

Jag fattar inte vad alla kvalster ska upp i mitt luktorgan och göra, egentligen?

Hej där.

Currently sitter jag i skolan. Har precis haft en mindre, muntlig presentation i svenska, vilken gick jättebra. Kan dock inte påstå att jag inte skulle varit nervös innan. Om drygt en timma är det skolfoto och sen är skoldagen slut. Najs.

Och nu när vi ändå talar om salami, så bytte jag ut den svarta bläckptronen på skrivaren igår.

Man går inte IB för att man är smart och man är heller inte smart för att man går IB.
  Däremot är man smart när man lägger sina örhängen på kanten utav handfatet och sedan skjuter ner dem med handen i toaletten. Ja. Då är man smart.

Jag har så pass mycket att förmedla att jag inte riktigt vet var jag ska börja... En del av mig säger att jag för just mina kära läsares skull (som tyvärr inte är så många för närvarande) borde låta utebliva det mesta, medans en annan del säger att egentligen inte borde sitta och göra detta alls, utan duktigt och fint greja klart alla dessa läxor.

Frustration rinner i mina ådror. Varför är jag alltid fast på landet vid fel tillfälle? Försöker dock se positiva ting i det hela, jag menar... Anna kom hit igår natt så henne har jag träffat idag, för att inte tala om att jag fått lite solbränna åter. Hur great är inte det liksom? Helt great.
  Av någon felad anledning känns det ändå som att jag vill vara någon annanstans?

Jag råkade bläddra in på Ukrainsk TV igår förmiddag och hamnade på något slags musikkanal. Möttes utav denna video. Ibland känns det som de gör vad som helst på den sidan av jordklotet för att bli kända.

Lite trött känner jag mig nästan...
  Klockan är nu ca halv sex, och hem kom jag för bara tjugo minuter sedan.

Första skoldagen på IB då. Och jag kan väl inte säga så mycket mer än att den var riktigt, sjukt tråkig. Haha. Info, info, info. Och min klass har nog ärligt talat världens segaste mentorer.

Den ene, med en ljudfrekvens som endast kan liknas med en dammrottas landning efter fall på tre meter; "Per William heter jag. Fast ni kan ju säga Per, eller William. Alltså man kan ju skippa efternamnet egentligen och bara säga Per... Per blir bra. Fast om ni vill så kan ni säga hela mitt namn. Eller så säger ni Per, Per William. Det är lugnt för mig egentligen men jag brukar kallas Per."

Klassen verkar väl hygglig, skulle jag säga. Hoppas dock att denna tystlåtnad som ganska många ter sig bära på släpper inom loppet av 48 timmar.

Efter skolan artades stämningen upp litetgranna i alla fall, eller mer. Jag tillsammans med Dennis, Bazyl (a.k.a polacken), Sarah och Marcus lunchade pizza... diskuterade frusna duvor, fyrar och Djingis Khan. Även tartarer.

Nåväl.
  Simträning om en och en halv timma, hoppas på att kunna gaina lite pigghet tills dess.

Lite lustigt var det tycker jag...

Att det under upploppet på finalen för 10 000 meter långdistans - herrar, där Etiopien och Kenya ligger i täten, inte ropas så mycket annat från läktarna än "China, China!"

Antingen ett utsökt exempel på intensiv patriotism eller om inte annar skickligt anlagd sinnesprogrammering

-
Är förresten ett sådant där Phelps-fan, om ni undrar.
  En sådan prestation.


Att lägga ut halvnakna pojkar i min blogg hör egentligen inte till vanligheten... men se, här är ju en bild trots allt. Jag tyckte han såg så charmig ut med sina små glasögon...

Freaky#1
Ganska omgående efter att ha skämtat med min mamma genom att förklara ett konstigt, likväl stort, märke i marken utanför tomten som "big foot-tracking" så blev jag visuellt förvirrad av en artikel på Aftonbladets startsida som löd "Storfot finns". 220-kilos apa funnen i Kalifornien. Lånad bild ser ni x2 här under. Emellertid fruktar jag att monsterkroppen är unreal? Alltså, typ please? (?)


Freaky#2
Jag har precis fått reda på att släkt från Ryssland och deras vänner/arbetskamrater regelbundet har varit inne på min blogg sedan månader tillbaka och kollat på mina bilder. Detta kom till min vetskap efter klagomål över dålig uppdatering till min mor. (??)

Freaky#3 - Riktigt freaky
Jag var sugen på frukt och sneglade på en stackars, liten ensam banan där vi brukar ha dem liggandes. Efter att ha kommit den lite närmare så upptäckte jag att skalet redan var brutet och att någon besudlat en tredjedel utav den. Skalslamsorna låg dock i en besynnerlig ställning som fick bananen se ut som att den hade walkable ben. Jag sträckte mig efter kameran med syfte att få en rolig bild till bloggen, men när jag kollade ner mot bananen igen så var den borta! (???)

Jag får ju lite dampen frequency när internet supersegar då jag äntligen får sätta mig ned vid en dataskärm for the first time över tio minuter på en och en halv vecka.
  Mitt bloggande har ju blivit lite bristande, minst sagt, och det har väl egentligen inte varit med min mening. Men så är faktumet och jag kan inte säga så mycket annat än att jag varit fullt upptagen.

Nu tycker säkert alla Eskilstunaläsare att jag är bajstråkig men jag är faktiskt inte på Å-festen och planerar heller inte att gå. Jag har varit med min pojkvän hela dagen lång, och det är så mycket mer värde i det. På tistag den 19 så har vi varit tillsammans i 19 månader, hähä, det ni!

Jag har varit så busy att jag inte ens hunnit skriva om the run away ekorre som stal min joggingstrumpa mitt framför ögonen på mig. Så avlägset upptagen att jag inte ens nämnt det minsta om mina framsteg inom örtodling.

-
Min vän Mongo Malin är en jäkla sjusovare kan jag säga. Då syftar jag tyvärr inte på att hon är lika finurlig som Sjusovaren, utan på att hon kan sova hur länge som helst. Det spelar liksom ingen roll hurvida hon är trött eller ej, hon bara ligger kvar...  oavsett.

Jag låter denna gång rubriken tala för allt, ty det bästa sättet att beskriva tystnad är egentligen att ingenting säga.

  I will be back.

(frasen "prepare to be terminated" är utesluten ur texten av diverse glammiga anledningar för ev. läsares personliga säkerhet.)

Eh... om tio dagar så är det mindre än 24 timmar kvar tills skolstarten. IB, IB, IB, IB.
  Det är så mycket jag inte hunnit gjort i sommar, känns det som.
Och när väl skolan börjar så kommer jag än mer frekvensivt - inte hinna. Om man kan säga då. Kan man inte hinna mer än vad man inte kan hinna? Här kommer det igen; eh...

Jag vill läsa, men måste röra på mig. Cykelmissödet har gjort att jag varit rörelsehandikappad i nästan en vecka. Igår dock fick jag lov att springa till tågstationen när jag skulle ta tåget in till Flen, vilket gick oväntat bra. Så idag sätter jag igång med motionen som vanligt igen, innan jag tappar min goda, och ack så trevliga, kondition.

När jag var nio år gammal så gick jag in i en lyktstolpe, during ett för övrigt väldigt trevligt parti blindbock. Min högra framtand tog träffen.

Igår kväll upplevde jag för första gången på väldigt länge en hel del obehag i just denna tand och bestämde mig för att ta en närtitt på den i spegeln. Jag blev lite illa till mods, kan jag säga.
  Det min stackars framtand består av är ett enda massivt sprickmönster och jag bara förstår inte hur den ens kan hålla ihop? Minsta lilla krock och den faller i bitar, det är jag övertygad om. En dag jag minst sagt fruktar.

Vad kommer bli slutet för min tand? Kanske en skåplucka, en basketboll, ett mjölkglas, en flygande säl eller vem vet, kanske blir det en armbåge?

Allt detta var väl bland det sista som gick runt i mitt huvud stunden innan jag somnade, det skulle nämligen förklara min lilla mardröm.
  Jag drömde att det var fint väder, att jag var ute på landet och badade med Anna. Dock hände någonting då jag tog ett hopp från bryggan ned i vattnet. Så fort jag kom upp ovanför vattenytan så märkte jag att det låg någonting löst i min mun. Det var en tand som hade lossnat, och ju mer jag kände efter med tungan desto fler tänder var det som tappade greppet. När alla lösa tänder var ute så var ironiskt nog just framtänderna det enda satt kvar.
  I försök om att trösta mig själv så minns jag att jag tänkte att det måste vara genetiskt, oundvikligt. Troligen ett anlag jag ärvt utav min ryska mormor. Vågar ni er på att gissa hur många tänder min kära mormor har kvar idag?

Förstår inte egentligen varför jag behövde bli så förkrossad i drömmen.
Om tandfen ger tio kronor per tand så skulle jag ju tjäna ihop till 260 spänn!

Jag skrev just världens längsta kommentar i ett inlägg som handlade (relativt kort) om Engelska Skolan i Eskilstuna, skrivet av en medelålders Socialdemokrat.
  Kommentaren slutade på 1114 ord och tog mig nästan 1½ timma att skriva. Vad håller jag på med egentligen?

Jag borde verkligen stänga av datorn innan midnatt om kvällarna....

God natt,
Maria

När någon tidigare frågat mig vad meningen med livet är så har jag alltid behövt ta mig en funderare. Inte en särkillt lång sådan, men tankarna har ändå alltid kretsat kring fenomen som Darwinism, den trojanska hästen, Arctic Monkeys eller annat slags fortplantning osv, osv.

Inte förrän ikväll, den 5 augusti 2008 har jag insett hur jävla trög jag har varit. Hur i helskota kan man överhuvudtaget tro på saker som Darwinism!? Nåväl att starkast överlever, än sen då?

Det är ju så självklart vad livet handlar om, vad annars om inte mjölk?


Någonting som personligen chockerar oerhört är när man ser på en av dessa populära, samt ofta extremt tråkiga, listor där man kort svarar på frågor och dylikt; att det finns påståenden som "Jag har druckit en hel liter mjölk på mindre än en timma" Och att folk på detta svarar Nej. Eller en fråga som "Mjölk eller vatten?" där då folk svarar... alltså det gör så oerhört ont att skriva men... VATTEN! Hur kan det vara möjligt?

Vart håller världen på att ta vägen?
Vad håller ni på med om dagarna egentligen?

Ibland känner jag mig förlorad på förhand. Jag har inte ens publicerat inlägget än, (vilket jag emellertid kommer att ha gjort när ni läser...) ändå förnimmer jag redan att blott ytterst få kommer anstränga sig det minsta till att ens försöka förstå den säreget intellektuella delen av min humor, som annars ytligt sett bara uppfattas som tämligen obegriplig.

Vet ni vad jag skulle svara just nu, om någon frågade mig hur jag skulle se på livet som grovmalt rågmjöl?
  Jo, jag skulle svara "Förhoppningsvis ganska fint ändå".

För alla strävar vi oavsett efter något slags perfektion. Dumt nog.

Blåser och regnar, inte verkar det vilja sluta heller.
  Men vad gör väl det? Jag ska ju ändå sova nu. Och förhoppningsvis blir inte båten ett nödvändigt faktum när det kommer till att ta sig ned till stan imorrn. Jag har nämligen ingen. Ja, ingen båt alltså. I alla fall inte till hands här i Eskilstuna.

Tro inte att ni ska komma och misstolka mig och mitt inlägg nu, för skämtet här ligger inte i att jag inte skulle ha någon båt. Inte ens den ligger i, liksom?

Snart börjar Dexter.
  Dexter är faktiskt den enda serien jag följer, likväl också den enda serien jag någonsin överhuvudtaget lyckats följa ordentligt. Inte för att det inte skulle finnas andra bra serier på TV, utan bara för att jag är allmänt, hopplöst urusel på att följa serier.
  Att undanvara en timme eller två en viss, planerad tid varje vecka fungerar helt enkelt inte för mig som person. Och nu när jag tänker efter så har jag faktiskt aldrig kommit bra överens med TV någonsin. TV finns inte i min prioriteringslista. Kanske förklarar det allt.

Meningen med detta inlägg var inte från början att få ur mig dolda aggressioner, men kanske lika bra att ta tillfället i akt. Jag tycker inte om TV!
  Den slösar bort värdefull tid utav mitt liv! Vad arg jag blir.

Nu ska jag kolla på Dexter.

Play a song for me.

Hähä. Ringde just och överaskade min pojkvän med att jag var i stan.
  Han blev glad. Dock fruktar jag den reaktion han kommer få då jag berättar för honom att jag funderar på att tillfälligt flytta tillbaka till Mars.

Några tips på hur jag bör gå tillväga?
Jag funderar på tårta...

Mina damer och herrar, jag har precis listat ut hur man optimalt skjuter upp er kära planets domedag*.
   Allt handlar om relativ munhygien. Tror man på Darwinism så tror man på framtiden!
Vi måste sluta borsta tänderna!


Var det någonting jag missade?

*Ett överskattat begrepp vars existerande existenshotande existens bör ifrågasättas oftare.

Hej alla glada,
och inte glada.

Jag är tämligen förvirrad.
  Efter en rundtur haltandes med dammsugaren runt huset på jakt efter ovälkomna flygmyror så har jag slutligen slagit mig ned framför datorn med syfte för att blogga. Och vad jag har att komma med just nu, är frågan "Vad är det som försiggår?".

För vad är det egentligen som försiggår?

     Vem stal min heder som adelsman?