Idag skedde det. Kjellander och jag besökte en lokal söndagsgudstjänst. (långt ord)

Så råkades det på litet spontant och vi hamnade med det hela i otid. Knappt hinner vi upptäcka att vi saknar psalmbok så samlas det in småklirr...

Jag utbrister:

"... Fan."

Trodde för ett kort ögonblick att jag inte hade några mynt.

Bling, bling, bling, bläng, bling.

Och det sägs att crescendot kommer med solsken.

Alltid mysigt med sällskap, är det inte. Hur många långa dagar har jag inte längtat efter en fredagskväll på detta vis, en kopp te med infektionen.

Du och jag RS, du och jag.