"... senast ut var amerikanska ELLE som i sitt förra nummer skrev att makroner var det trendigaste man kunde äta just nu."

- och som svar på detta lämnas jag av mitt immunförsvar på samhällets bottenskikt. Alienerad, allergisk och grundlöst karaktärsfattig.

"I-landsproblem" är många som pratar om men alla verkar de ha glömt bort att det inte finns något s.k. "I-land". Det finns bara problem. Och trender och makroner.

Dumma, banala tankar som saknar syfte så fort
man söker rättfärdiga det syfte som inte finns.

Fast vad har vi annars tanken till, om inte för att
söka mening till betraktelser som känns värda
att reflektera över bara för att de är självklara.

Jag vill att människan skall vara vacker...

Om det någonsin funnits "filosofer" så kommer
jag aldrig vara en av dem.

(efter att ha blivit ertappad av min mattelärare med att flasha underkläderna då min kjol fastnat liksom hängande uppe på ryggen bakom väskan) gick jag idag efter skolan en liten promenad med en mycket god vän.

Jag minns att vi talar om bröd, cykelstyret besvärar mig med att vara blött under fingrarna och jag är rent allmänt på ett gott humör. Rätt vad det är så har jag trampat med klacken i någonting alldeles för mjukt; jag hinner föreställa mig ett ruttet plommon, lera, hundspillning, en gräsand -

- men jag kollar ned och jag har klivit i en pizza slice. Mitt på vägen, mitt bland asfalt och ingenting, ligger en ensam oäten pizza slice. Jag får gnugga sko och tomatsås mot växtligheten för att bli av med lukten...

Vilken soppa! - jag lagade ikväll, tungan är svedd men blomkålen tappad på smak.

Och jag som trodde kocken blev förbryllad då han fick höra att planets pilotsäte befann sig närmare 30 meter bort från resterande vrakdelar. Gissa om han kollade ned liksom.

Den som räknar rätt på alla ordvitsar bjuder jag på frukost, middag och lunch.

Ytterligare en anledning till att inte äta framför datorn är att det blir äckligt om man sätter i halsen. Liksom sprayar köttfärs och makaroner. Och tomat.

Jag vill bara säga att det finns en sak som är fånigast i världen,

och i likvärdig sanning med detta finns det sedan en andra massa saker, som är så utomordentligt fåniga att de med denna absolut primärt fånigaste sak, är jämförelsevärdiga.

Ett av dessa fånomen är "stöd".

Jag talar inte om understöd, kommunismens död eller ryggstöd, utan "men åh, snälla det skulle verkligen kännas bätte om jag hade ditt stöd!".

Nej. Om jag i renaste uppriktighet tycker att du svävar kring en usel idé, och du känner till detta, varför trots faktumet be mig om mitt stöd? Jag tänker inte de dig stöd. Det är inte så att jag hellre skulle ingå äktenskap med en cykelpump, eller dricka såpa, jag kan inte ge dig stöd.

Är det jag som är ailien? Anser folk det vara konkret möjligt att skänka något slags support, om situationen i fråga uppfattats som pur idioti?

Varför vill folk ha en ärlig åsikt, och sedan oavsett denna, ett låtsatsspjärn?

Jag förstår inte!!

Somliga säger att en riktig vän, det är någon som "stöttar en i allt". Alltså ni är helt under jorden. Motbevisa mig då, hur som helst tänker jag inte uppmuntra någon jag värdesätter till att begå ett misstag. I synnerhet inte på låtsas.

Jag gillar nog kanske bara inte abstrakta saker.

Så här är en anpassad bild annars tagen denna sommar i Gdańsk.

Nu är det års, nu börjar de bli dumma i huvudet igen.

Jag har släppt ut fem getingar på mindre än tredubbla tiden i minuter.

Fönstret, ifrån vilket de alla ansamlas, befinner sig för närvarande i ett igenstängt skick och en kvav köksmiljö som osar upphettat fett dominerar mina näsborrar. Alltsom kriget pågått erkänner jag mig för dagen besegrad.

Imorgon tänkte jag att det skulle bli soligt igen så att jag kan sitta litet på bryggan och göra ingenting, för just nu känns det som att jag inte får så mycket gjort...

96 polska regeringsmän skulle hedra de tusentals polacker som blev massakerade av sovietiska soldater i en rysk by för 70 år sedan.

Olyckan skedde på rysk mark, planet var sovietiskt.

Fyra landningsförsök i tät dimma, ett attentat?

Någon annan än Stalin som vill argumentera för planekonomi?

Idag skedde det. Kjellander och jag besökte en lokal söndagsgudstjänst. (långt ord)

Så råkades det på litet spontant och vi hamnade med det hela i otid. Knappt hinner vi upptäcka att vi saknar psalmbok så samlas det in småklirr...

Jag utbrister:

"... Fan."

Trodde för ett kort ögonblick att jag inte hade några mynt.

Bling, bling, bling, bläng, bling.

Och det sägs att crescendot kommer med solsken.

... blahblah och det är bedrövligt när en man har smink.

Ja. Ja, det är så. Jag tycker det. Sluta kladda.

Jag blundar nu!!

För ett år sen skrev jag ett julrim, jag publicerade det här på bloggen.

Idag fick jag för mig att jag ville skicka in min cynism till diverse tidningar som insändare. Jag gjorde det också, alldeles nyss. Det ska bli kul att se om någon känner sig manad till att publicera den.

Julandan. Det är inget fel på den bortsett från allt som är dåligt. Jag kommer på en positiv sak med världens kanske mest slösaktiga påfund; arbete omsätts. Folk jobbar, det gillar jag, dock begriper jag inte hysterin.

Vad är det för skillnad egentligen på idag från vilken annan dag som helst? Dygnet är fortfarande 24 timmar långt, nordpolen ligger på samma breddgrad som igår och månen är precis lika ostig och fin.

Jasså Jesus föddes idag, fast för 2009 år sedan. Jaha! Ja men då ska äta vi tills vi spricker, utbyta badskum och doftljus, tända lite lampor (vi drar ändå redan en massa extraström när det är kallt ute) och kapa träd för alla glittriga girlangers skull.

Fyller jesus år? Då passar vi på att träffa släkt och vänner. Det är lite påfrestande men en gång om året kan man väl sitta ner och låtsas lite. Man kan tycka om alla lite extra och önska människor goda liv, en gång om året.

Bli inte ledsna på mig för att jag inte förstår mig på slöseri. Om jul ger upphov till att människor är lyckliga åtminstone för stunden, om annars inte alltid, så har i alla fall något gått rätt till. Det finns intet ont som inte för någonting gott med sig.

Grattis alla, på jesu-födelse!

... på alla dessa förskräckliga färgbakelser. Varför, varför och hur.

HUR!

Jag får anafylatisk chock bara av att se på dem. Kan det vara så att alla utom jag missar hur? Jag förstår inte!

Cupcakes hit, cupcakes dit.
Cupcakes rosa, cupcakes blå, hej och hå.
Kom ska du få lite gift att smaka på.

HUR!

Upplys mig, lys min väg, led mig.

Inte nog med att  äta cupcakes, man skall nämna varandra vid cupcakes. Jadå, det ska man. "Hey cupcake!", "Eat you cupcake!", "Kiss me cupcake!", "OH CUPCAKE!!".

Jag vill inte ha.

Igår satt jag och skrev på ett svenskatal. När jag var färdig med mitt svenskatal kl. 03:00 gick jag och lade mig för att sova.
(Ni vet hur man ser kottar överallt efter att ha varit en hel dag i skogen?)

Så fort jag blundade såg jag mitt svenskatal.

Jag hölls vaken av mitt svenskatal.

Jag drömde om mitt svenskatal och vaknade vid flertal tillfällen;
- ofrivilligt tänkande på mitt svenskatal.

Sammanlagt sov jag mellan noll och fyra timmar. Jag vet inte säkert då jag pga. mitt svenskatal har svårt att skilja nattens drömmar om mitt svenskatal från tankar kring mitt svenskatal som skall ha ägt rum i något slags halvvaket tillstånd, omsvärmat av endast mitt svenskatall.

Ingen fråga, som ni ser:
Tror ni jag får tala fram mitt svenska, jäkla svenskatal på svenskalektionen.

Sannolikheten för att ett grisburet influensavirus skall bryta ut i pandemi bland människan är nästintill obefintlig . Men så sker det ju ändå, ibland. En gång på 7000 år sisådär. Typ nu. Vilken osis.


Och så är vi så många, och så reser vi så mycker, och så sprider det sig så fort.

Inte så roligt att leka lyxig nu längre, vavava.

Får det lov att vara lite swine flu?
Pigg på att insjukna, någon? ...

Jag tänkte ta tag i saken. Alla tjatar ju sådant, herre jag!

Så jag plockade ut en random bunke. Chocolate någonting. Funderade litet på om jag skulle bli tvungen att föra argumentation för det fånigt höga priset. Kom inte på så mycket att säga.

Nåväl, jag var just att lägga upp produkten på rullbandet som det slog mig att jag kanske skulle kolla innehållsförteckningen. Efter nötter då, för man brukar inte ha ägg i glass. Numera.

Det var ägg i glassen.
"Vadget är det för idiot-Jerry som har ben och ägg i en jäkla glass!? Det finns allergiker!!", typ.

Jag var ändå inte sugen.

Jag läste just på Aftonbladet om en man som säljer sin kremerade fader på eBay. Pulvret hade tydligen lämnat sin förstfödde arvslös.

En sådan idiot. Skulle det vara hämnd? För att ha blivit lämnad utan pengar? Förutom faktumet att förudmjukelsen är helt på sonens sida så tror jag inte ens en nekrofil skulle ge så mycket som tre pund för en kopp aska. Gå och strippa eller något.

Har du svårt att låta bli att plugga? Är det helt omöjligt att släppa koncentrationen? Frukta ej, ty lösningen har jag! På följande vis går du tillväga:

1. Tänk inte.
2. Om du tänker, skriv inte ned det.
3. Om du skriver ned det, tala inte om det.
4. Om du talar om det, finn inte intresse i vad som sägs.
5. Om du finner intresse, sök distraherande väsen.
6. När du funnit ditt väsen, tänk för guds skull inte på det.

Ett "besvikelse-SMS" kännetecknas mycket enkelt på två alternativa vis:

1. SMS:et kommer från "fel" person.
2. SMS:et är från "rätt" person men har "fel" innehåll.

Alla har vi varit med om denna brutalitet och alla skyr vi dess existens. Tillåt mig förbanna de framtida dagar i vilka fenomenet åter kommer uppenbara sig.

Att få ett besvikelse-SMS är som att komma hem till lukten av pannkakor och få besked om att samtliga tillagade, tyvärr, redan är uppätna. Ett slag rätt i magen, med rätten oinkluderad.

Lågstilistiskt scenario:
    Du begrundar en trevlig person. Tvärt plingar telefonen till. Du märker hur ovanligt vackert tonerna träffar och ett "tänk om!" passerar dig. Ansiktet drar, du greppar manicken och... och så var det från... det stod... äsch! Kanske hade det uppskattats såvida inte... suck. Förbaskat. Där kom besvikelsen, helt i onödan.

Igår var det julafton och då firade man,
ja för guds son han skall äras minsann.

Vi slår in och river upp - tömmer vår lönefond,
för mer handlar Sverige än vad det skänker i bistånd.

Man minns hur granen strålade och hur barnen log,
till denna nytta förbrukas jordens skog.

Julbelysning tänds i färger och spratt,
och tänk det dras ju bara några miljarder megawatt.

Vi slaktar dubbelt upp och sedan ropas det till skål:
"Ät folk, ät, så mycket ni tål!"

Kärlek, glädje och överkonsumtion,
ack sådant den bjuder på, den kristna tron.

Nog måste jag hålla med Mona Sahlin om att det är fascinerande att Göran Persson tog in henne i regeringen trots att hon inte kan tänka.
  Men mer överens än så blir vi inte, Mona och jag.

Jag önskar ihärdigt att jag förstod hur hon tänkte när hon (lagom citerat),
bland annat yttrade sig om:

• Att det måste bli häftigt att betala skatt.
• Att är man socialdemokrat så tycker man det är häftigt att betala skatt.
• Att det är häftigt att betala skatt.
• Att det är häftigt att handla toblerone för sveriges skattepengar.

Det står still för min del, frågetecken tar bara följe av än flera. Djup förvirran bultar in på mina tinningar och jag kan samtidigt dessutom inte låta bli att undra...