Jag la mig tidigt igår kväll; där har ni min nya vana. Jodå.

Så hade jag nästan somnat som det nyper mig att telefonen inte är inställd på ljudlös. Det blir tvunget att både vända och sträcka på sig, jag låter bli.

Så hade jag nästan somnat, igen, men det kraschlandar en tanke (och det finns människor som kan förklara detta för mig) och det liksom pokar mig på vänster sida av midjan att "tänk om Dennis ringer mitt i natten?". Jag vänder och sträcker på mig. Det var besvärligt, jag minns det.

Idag gick jag upp självmant innan åtta och som jag är att avveckla väckarklockan blinkar min skärm hur

jag har ett missat samtal från klockan 01.35, från Dennis.

Ett, två, plugga på.
Tre, fyra, böcker yra.
Fem, sex, sex.
Sju, åtta, finns det måtta?
Nio, tio, samtlig prio.
Elva, tolv, rimmar på ät och golv.

Alla tror de vet men det är bara jag som gör, eller?

Jag vill bara säga att det finns en sak som är fånigast i världen,

och i likvärdig sanning med detta finns det sedan en andra massa saker, som är så utomordentligt fåniga att de med denna absolut primärt fånigaste sak, är jämförelsevärdiga.

Ett av dessa fånomen är "stöd".

Jag talar inte om understöd, kommunismens död eller ryggstöd, utan "men åh, snälla det skulle verkligen kännas bätte om jag hade ditt stöd!".

Nej. Om jag i renaste uppriktighet tycker att du svävar kring en usel idé, och du känner till detta, varför trots faktumet be mig om mitt stöd? Jag tänker inte de dig stöd. Det är inte så att jag hellre skulle ingå äktenskap med en cykelpump, eller dricka såpa, jag kan inte ge dig stöd.

Är det jag som är ailien? Anser folk det vara konkret möjligt att skänka något slags support, om situationen i fråga uppfattats som pur idioti?

Varför vill folk ha en ärlig åsikt, och sedan oavsett denna, ett låtsatsspjärn?

Jag förstår inte!!

Somliga säger att en riktig vän, det är någon som "stöttar en i allt". Alltså ni är helt under jorden. Motbevisa mig då, hur som helst tänker jag inte uppmuntra någon jag värdesätter till att begå ett misstag. I synnerhet inte på låtsas.

Jag gillar nog kanske bara inte abstrakta saker.

Så här är en anpassad bild annars tagen denna sommar i Gdańsk.

Idag har jag räknat matte och VARIT UTE I SOLEN.
Imorgon räknar jag med träningsvärk.

11 dagar luft kvar sen blir det modigt...

Det är fruktansvärt...
Jag kom hem precis i tid innan det värsta satte igång. Och det var en väldigt bra resa.

Korg, kristallklar å, St. Petersburg, en grind, Pushkin, Röda Torget, kusinsbarn, kusiner.

 

Jag är hemma och glad åt att kunna jogga astmafritt igen. Fast det måste ju inte halkas.