Det finns en stor fasa här i livet med att gå och handla, och denna är att råka ut för ett allt för välbekant ting.... Men det är liksom aldrig meningen. Ibland kan man bara råka hamna borta i sina egna tankar, glömma sin egen egentliga existens för en stund, falla in i en liten trans och med det råka vara till besvär för en stackars klimakterietant - som bara också råkar befinna sig på samma ställe som en själv.
  Likt små överblommade maskrosor strövar de omkring på konsum och tygaffärer, muttrandes över den inkompetens man straffas med för att ha levat länge genom åren. Ibland ser de så sköra ut att man kan tro de skulla blåsa bort långt i fjärran bara man nös åt deras håll.

Igår hände det igen, visserligen var det inte den värsta omgången jag hunnit utsättas för... Nej, långt ifrån vid närmare eftertanke. Det var inte ens en situation där jag stod och dagdrömde. Men vi befann oss i vilket fall vid kassan och lade upp varor på rullbanden då jag plötsligt kom till insikt om att jag glömt bort att jag ville ha schampo respektive kinesisk soja. Illa kvickt sprang jag och hämtade mina prylar, och när jag väl var tillbaka och skulle ursäkta mig igenom alla som stod i min väg så blev jag stoppad av en liten sur dunboll som misslyckat försökte ta tag i min arm och yttrade ett lagom irriterat:
- Ställ dig sist i kön!
  Förvisso tyckte jag det var obehagligt att en främmande russinhand just vidrört mina biceps och triceps... Inklusive onödigt av tanten att försöka ta tag i mig överhuvudtaget. Dock tillät inte mitt goda humör mig att bli upprörd så jag tog tillfället i akt och skojade med damen lite. Jag smålog och sa nåt i stil med:
- Äh, men det står ju redan någon där.
  Hon gav mig en riktigt bitter blick och som jag uppfattade det så hade alltså mitt skämt inte uppskattats det minsta.
"Var det bra så?" hörde jag någon meter strax bakom mig och tog fattning till att far precis var att betala för varorna...
- Du får ursäkta, men min pappa ska faktiskt betala nu.
   I samband med att jag sa det så lät jag nog ganska irriterad ändå, även om jag egentligen inte var det. Men den knappa tiden tillät mig inte formulera varken ord eller tonläge, så tråkigt nog så förstörde jag nog tantens dag. Det där med respekt blir ju känsligare ju äldre man blir. Det knasiga med riktigt äldre folk är ju också att majoriteten glömmer bort saker väldigt lätt... sen så då går de runt och är sura utan att egentligen längre veta varför.

På tal om det här nu så minns jag en fin dag förra sommaren då jag även då följde med far in till Flen från landet för att handla. Jag stod vid skinkdisken och vajade med ögonen fram och tillbaka över alla fina pålägg, oventandes om att jag tillsammans med en annan människa samtidigt blockerade gången.
   Här är minnet lite oklart, men jag minns att jag grabbade ett paket och undersökte dess datum för att sen övergå till att bara filosofiskt granska dess animaliska innehåll. Plötsligt höde jag ett vrål, vände mig om (likt alla andra..) och såg till min förvåning en tantgamling fara (i en allt för hög hastighet) mot mig och [KABOM] ploga bort min vagn så den åkte iväg tre-fyra meter. "Nedrans ungdomar!" yttrade hon och avlägsnade sig.
  Uppenbarligen så hade hon stått och väntat på att jag skulle flytta mig vagn en längre tid, eller så. Om hon bara tagit kraft till sig och sagt någonting, höjt rösten lite, eller i värsta fall petat på mig? Ty kraft var inget hon saknade - så hade jag kunnat flytta på min vagn utan att hon hade behövt eh ptja, anfalla. Det var aldrig meningen att stå i vägen liksom, men hur skulle jag kunna veta? Jag var ju upptagen med att förundras över skinkan. Någonstans, relativt far away, borta i min egen värld....