Jag gillar verkligen inte dagboksinlägg.
I synnerhet inte mina. Och när en läsare kommenterar att jag "får vanliga vardagssituationer verka mer intressanta" så drabbas jag (istället för att ta emot en komplimang) av en relativt sinnestärande prestationsångest, vars grund ligger i att jag längre inte lika ofta lyckas förmedla den ironiska filosofin of my life i min blogg.
  Fast egentligen handlar det inte om att lyckas, det handlar om vilja. Vilja och lamor. Det handlar om att återvinna alluminium, achétera basturökta frukostpålägg, dränka ansiktet i biprodukter för att sedan göra upp en brasa på taket och festa tre dagar i streck. Det är vad det handlar om.