Jag fann ingen med kapacitet till att slå mig följe på en glasspromenad i vackra dag, så jag tog en själv; vilken kom att bli den skönaste promenaden på lång tid, om än den var alldeles för kort (i hastighet med en döende glass) och glassen fullkomligt anspråkslös (päronverionen av Daim).

Det var magiskt för jag kände mig helt ostressad, provocerande avslappnad och bekymmersfri.

Av någon anledning var också alla gator tomma, men de flesta satt kanske hemma vid köksbordet och drack äppelläsk med ciderkaraktär. Aa men nu är jag tillbaka till studierna igen...