Avokadokärnan flög upp och träffade mig i ögat, knappt ett ljud, och så studsade den iväg över golvet. Lagom överraskad böjde jag mig ned och plockade upp den.

I senare återfärd mot relativ ögonhöjd fick jag också bekanta mig med en ovan befunnen skåpslucka. Av okänd anledning stod den onödigt vidöppen.

Förolämpande. Det saknades bara att jag skulle kliva på en kratta.

In i vardagsrummet gick jag och satte mig ned. Amorfa fruktformationer gröptes ur med tesked. Jag log, och i ett tillstånd av behaglig trötthet efter helgen tog jag fram en bok. Ännu kan jag känna hur den kysste mina händer. Jag låt stryka över litet på min nyvunna blodutgjutning bak på hjässan.

Ni undrar vart solen tagit vägen. Den är hos mig.
Det är så enkelt, om man inte gör det svårt.