Idag gick jag en långpromenad med min far. Som det tillbaka hem inte återstod så mycket mer än fyra kilometer fick jag för mig att vi skulle gå in en bit i skogen och plocka bär. När jag väl börjat plocka fick jag även för mig att göra en ansiktsmask.

Det slutade med att jag lämnade platsen springande, myggöverfallen som aldrig förr. Anfådd snubblar jag ur snåret ut på vägen och precis då passerar där ett gammalt par.

Som de såg ut så trodde jag nästan att jag i min insektsflykt lyckats dra på mig en björn. Det tog ett par sekunder men jag insåg snart vad det handlade om. Långsamt övergick deras förfärade blickar till ren förbryllan som jag försökte förklara min situation, utan innehåll på varken mördargetingar eller galna skogshuggare. Jag skrattade, ensam. De fann tydligen alltsammans aldrig lika roligt som jag själv...