Jag drömde mycket intresasnt för ca. en månad sedan då jag fick gå in i framtidens rum; ett ganska litet och klenbelyst utrymme som anpassar sig efter åskådarens ögon. Den som vistas i rummet får se sin egen framtid i form av de dokument som man erhåller under en livstid...

 

Dvs. betyg, avhandlingar, parkeringsböter - så sökte jag och det låg papper utströdda över bord och väggar och det mesta var nedkladdat med bläckpenna.

 

Jag letade otåligt efter mina examresultat och tillslut hittade jag dem. Slutpoängen stod inte utskriven någonstans så jag fick undersöka betygen i individuella ämnen. Pappret var dimmigt men jag såg en 5, sedan 5 i kemi, 2 I MATTE, 6 i biologi, en 4 i något... och min reaktion var - NEEEJ SÅ JAG KOM ALDRIG IN PÅ MANCHESTER!!!

 

Precis så. Det var en tankeväckande dröm.

 

Men vem spår framtiden. Jag vet inte om jag kommer in på Manchester, eller om jag alls kommer in på något universitet som jag sökt till; det är inte heller säkert att jag börjar studera även om jag blir godtagen. Jag vet inte hur det går  med resten av mina prov, eller vad jag gör om ett år.

 

Men det är sant att det besvärar mig inte, väldigt lite i sådant fall. Det känns inte som det kan gå så mycket fel hur jag än väljer att göra. Får man säga så utan att dra till sig otur? I längden, kan det inte bara bli rätt? Det känns så.

 

Och en 2 i matte kan framtidsrummet glömma, haha.

Men Maria VAD HÄNDE VARFÖR SKA DU BLI JURIST!?!?!???

Saken är den att det passar mig. Liksom så mycket annat. Inget val är självklart för mig, för jag hade troligen trivts och gjort bra ifrån mig i det mesta.

Egentligen vill jag bara vara ifred. Jag vill älska någon och träffa människor som betyder något för mig. Jag vill ägna mig åt livskvalitet och att vara snygg och ifred.

Fast det är inte sant. Jag vill förbättra, hjälpa, utveckla. Jag vill förändra mycket. Så har jag tänkt, och jag tänker ganska mycket, och min slutsats har blivit att jag ska initiera min uppgift med en juristutbildning. Och jag ska skriva min roman. Om det så tar mig 20 år att förmedla mina små budkap så ska jag skriva den.

När allt kommer omkring så är hela världen en enda psykologi. En del löser ut programkoden och använder till sin fördel, och varför skulle man inte? Men ser man närmre så handlar det bara om spelningar mellan neuroner och organismer, och då är det inte längre en psykologi utan kemiska interferensmönster.

Det finns ingen mening. Allt är slaveri i ett arbetsläger under regim av en okänd elit (som för den delen troligen är en bunt deprimerade psykopater) och världen är ett luftslott, men än sen då? Ingenting. Behandla det som du vill. Ändå finns vi och vi lever och andas och så dör vi. Vissa mår bra och andra mår dåligt och vad jag gör idag är ingen som bryr sig om, om tusen år.

Fast det är inte heller sant?

Jag kan inte hålla med mindre, med er, som inte räds döden. Jag fruktar inexistens, och jag gör det bra mycket också - för jag är inte klar än!!!!

Vad jag upplevde på stan idag får mig undra vilken effekt jag själv kan ha på folk...
Om denne visste!
För jag var tvungen att vända bort blicken helt omedelbart.
Glömde till och med att le, och sådant.
Fast jag hade ju gymmat också.

Vackra ting har sin kling.

Som bäst det mår man mest,
om man sova gott och äta gott,
om pulsen lättsamt leker,
om man dyra händer smeker.

...

Jag sova kanske timmar få,
men hjärtat slå
och i hjärtat stå
att jag mår mest bäst ändå.

Idag har jag simtränat och nu ska jag sitta och tänka lite på saker jag tycker om innan jag sätter igång med att skriva labrapporter.

Ett, två, plugga på.
Tre, fyra, böcker yra.
Fem, sex, sex.
Sju, åtta, finns det måtta?
Nio, tio, samtlig prio.
Elva, tolv, rimmar på ät och golv.

Alla tror de vet men det är bara jag som gör, eller?

Den undkom mig inte på hela söndagen, hur vore det möjligt, och under vilka förutsättningar skulle jag hamna utanför sådan tanke.

Skulle snön forstsätta smälta, om våren plötsligt slog över till sommar.

"En har ätit frukost" står det på mjölkpaketet bredvid mig och så illustrerar de med en bild på ett par myror. Det är en not till vänster om en av myrorna, noten är nästan lika stor som myran själv och myran dansar så vi förstår att myran är glad.

Jag har också ätit frukost. Jag är arg.

Fast vem kan ta den meningen seriöst. Kolla bara på den.

Jag är arg.

Jag läser orden och de hånar mig. De hånar miiiig.

Anledningen till min ilska kvarstår så det gör situationen föga skillnad om jag är arg eller inte och så är jag tillräckligt arg för att skriva ned att jag är arg och så läser jag att jag har skrivit att jag är arg...

Jag är korrupt utan att vara charmerande för ni kan läsa detta i min blogg och jag säger bara:

(MIN) MAMMA!!!!

Till och med vågar jag påstå ett och annat.
Om det bekymrar mig?
Listig är den som lyssnar.
Dagligen håller vi för öronen.
Ytan är vad ljuset faller på först.
Ofta täcks det som skall behållas intakt.
Utan träd, inga blad.
Som det är har vi format det.
Om det bekymrar dig?

Thus I know that I do,
and I somehow can't help it that you're in my mind, too.

Minns ni haren?

Den har nu officiellt försökt ta livet av mig.

När jag kom hemcyklande från ett biobesök i torsdags natt hann jag inte ens komma in på innergården förrän den hoppade framför hjulet på mig och tvingade mig göra en S-sväng.

Det var folktomt. Jag stannade upp vände mig om. "Vadå?" blickade den mig tillbaka, och hoppade åter in i skuggan av de omgivande husen.

Ännu kvarstår motivet okänt, men en sak är säker - jag går inte säker.

Sedan jag började gymasiet har en hederlig renhållningsprincip långsamt börjat brytas ned. Plötsligt följer mat med in på mitt rum. (Jag tror visst att näringsintag i samarbete med läxor är tidsbesparande) I uppriktigt faktum så är det nog egentligen inte smidigt  på något vis alls.

Det största problemet i min nya vana ligger i att den inte har en bihängande medvana. Allt går inte jämnt ut, jag menar... Kasta någonting upp så kommer det ned, bläng på polisen i Nordkorea så blir du arresterad, ta in ett glas eller en tallrik på ditt rum så... står det kvar.

Naturen hinner inte alltid med drastiska förändringar som dessa, vilket uppenbarligen skapar märkbar obalans i sovrummets ekosystem. Till höger om mig står en tekopp från igår kväll, och vänder man huvudet mot vetrinskåpet (jag undviker helst detta) så ser man bredvid att där står ett tomt mjölkpaket, samt en trav småtallrikar med extra torra knäckebrödssmulor och dylikt.

Oundvikligen kan en handling göras utan att medföra resultat. Ett resultat föder påståenden, och ett påstående än vidare frågeställningar.

Dags att städa kanske. Hehe.

Just när det var som ljuvligast valde vinden att ta till i styrka, varsamt bar den med sig min snorpapperuppsoppade sellofanpåse. Så som för en överblommad maskros, releserades hopknöglade, halvfuktiga pappersmassor. De såg ut att levitera. Efter ett tag landade dem. Än ett här, och än ett där. Pappersrullar fortplantar sig inte.

Det tog mig drygt en timma att samla ihop dem igen. Tack och lov för gott väder. Kroppstemperaturen är på tok för hög, och min blogg ser ut som en gatusten.

Det är mycket som händer just nu in the life of mine. En del ting tar plats mer oväntade än andra, men tro inte att det gör mig bitter. 98,54% av dessa händelser äro på god grund välkomna. Faktum är att det för närvarande bara finns en enda sak som aningen oroar mig.

Tre morgonar i rad nu, när jag har hämtat min cykel, så har jag blivit bemött av en mysteriös hare. Alltså; en gång är av ren slump, två gånger är intressanta sammanträffanden, men tre gånger på raken är sannolikt mer än en tillfällighet! Långsamt närmar den sig när den tror att jag inte ser och med tillgjord skygghet backar den vid våra blickars möten.

Vilken är anledningen till dessa sammankomster? Vad vill den mig? (!?) Jag har med stor insikt i frågan funderat över detta genom dagens lopp, och har slutligen nått fram till tre möjliga alternativ:

• Den har fått sina cykelpedaler stulna och vill åt mina.
• En okänd fiende har lejt haren att dräpa mig.
• Jag luktar gott.

Vilket är det mest sannolika? Har du sett eller hört något? Har du erfarenhet i liknande fall, eller en god idé som kan vara mig till hjälp? Tveka inte att skriva, jag tar alla tips jag kan få!!

Jag simtränar. Har jag nämnt det ordentligt? Jag har hållt på och simmat fram och tillbaka sedan jag var tolv.* Jag tycker om att simma. Tyvärr tillför dock även simning några små hemskheter till livet. Över dessa har jag nu fastställt en Topp 3.

3. Hårstrån.
Nu talar jag inte om de hårbollar som ligger och svajar på botten av Eskilstunas utomhusbad, utan om de enskilda hårstrån som envisar sig med att fastna på en när man simmar. Det spelar ingen roll var djävulsverket hamnar. Får man bort det från det ena stället så har det fäst sig på ett annat.
2. Långdistansdemoleraren.
- Någon som är för macho för att disponera sina krafter under en längre distans. Denne är så "snabb" att den trilskt och förstörande måste stanna upp en mitt i sträckan för att få simma förbi. En handling som hade varit hur acceptabel som helst, om det inte vore för att man själv simmar klart distansen före demoleraren eftersom denne senare är tvungen att stanna och vila.

1. Vitlöksdöden.
Det finns inget värre än när din simmargranne har käkat vitlök innan träningen. Tänk er smärtan av att vara riktigt anfådd och inte kunna få hämta andan utan att inhalera någon annans utflåsade, klorutblandade vitlöksandedräkt. Man dör alltså, rent cirka.

Trots så mycket, så säger man generellt att människan har fem sinnen.
    Smak, syn, lukt... ni vet.

Bara för att man kan urskilja ljus från mörker,
så betyder det inte att man ser skillnad på röda och gröna äpplen.

Bara för att man känner en fågelunges nätta fjäderdun kittla handflatan,
så innebär detta inte att man också uppfattar den fragila kroppens temperatur.

Det måste inte vara så, menar jag. Det är så mycket vi tar för givet.
Kan man sörja sådant man inte känner till?

Jag undrar;
- Hur upplevs mot huden vind, som med sig bär varken värme eller kyla?