Hej där.

Currently sitter jag i skolan. Har precis haft en mindre, muntlig presentation i svenska, vilken gick jättebra. Kan dock inte påstå att jag inte skulle varit nervös innan. Om drygt en timma är det skolfoto och sen är skoldagen slut. Najs.

Och nu när vi ändå talar om salami, så bytte jag ut den svarta bläckptronen på skrivaren igår.

Jag har så pass mycket att förmedla att jag inte riktigt vet var jag ska börja... En del av mig säger att jag för just mina kära läsares skull (som tyvärr inte är så många för närvarande) borde låta utebliva det mesta, medans en annan del säger att egentligen inte borde sitta och göra detta alls, utan duktigt och fint greja klart alla dessa läxor.

Frustration rinner i mina ådror. Varför är jag alltid fast på landet vid fel tillfälle? Försöker dock se positiva ting i det hela, jag menar... Anna kom hit igår natt så henne har jag träffat idag, för att inte tala om att jag fått lite solbränna åter. Hur great är inte det liksom? Helt great.
  Av någon felad anledning känns det ändå som att jag vill vara någon annanstans?

Jag råkade bläddra in på Ukrainsk TV igår förmiddag och hamnade på något slags musikkanal. Möttes utav denna video. Ibland känns det som de gör vad som helst på den sidan av jordklotet för att bli kända.

Lite trött känner jag mig nästan...
  Klockan är nu ca halv sex, och hem kom jag för bara tjugo minuter sedan.

Första skoldagen på IB då. Och jag kan väl inte säga så mycket mer än att den var riktigt, sjukt tråkig. Haha. Info, info, info. Och min klass har nog ärligt talat världens segaste mentorer.

Den ene, med en ljudfrekvens som endast kan liknas med en dammrottas landning efter fall på tre meter; "Per William heter jag. Fast ni kan ju säga Per, eller William. Alltså man kan ju skippa efternamnet egentligen och bara säga Per... Per blir bra. Fast om ni vill så kan ni säga hela mitt namn. Eller så säger ni Per, Per William. Det är lugnt för mig egentligen men jag brukar kallas Per."

Klassen verkar väl hygglig, skulle jag säga. Hoppas dock att denna tystlåtnad som ganska många ter sig bära på släpper inom loppet av 48 timmar.

Efter skolan artades stämningen upp litetgranna i alla fall, eller mer. Jag tillsammans med Dennis, Bazyl (a.k.a polacken), Sarah och Marcus lunchade pizza... diskuterade frusna duvor, fyrar och Djingis Khan. Även tartarer.

Nåväl.
  Simträning om en och en halv timma, hoppas på att kunna gaina lite pigghet tills dess.

Jag får ju lite dampen frequency när internet supersegar då jag äntligen får sätta mig ned vid en dataskärm for the first time över tio minuter på en och en halv vecka.
  Mitt bloggande har ju blivit lite bristande, minst sagt, och det har väl egentligen inte varit med min mening. Men så är faktumet och jag kan inte säga så mycket annat än att jag varit fullt upptagen.

Nu tycker säkert alla Eskilstunaläsare att jag är bajstråkig men jag är faktiskt inte på Å-festen och planerar heller inte att gå. Jag har varit med min pojkvän hela dagen lång, och det är så mycket mer värde i det. På tistag den 19 så har vi varit tillsammans i 19 månader, hähä, det ni!

Jag har varit så busy att jag inte ens hunnit skriva om the run away ekorre som stal min joggingstrumpa mitt framför ögonen på mig. Så avlägset upptagen att jag inte ens nämnt det minsta om mina framsteg inom örtodling.

-
Min vän Mongo Malin är en jäkla sjusovare kan jag säga. Då syftar jag tyvärr inte på att hon är lika finurlig som Sjusovaren, utan på att hon kan sova hur länge som helst. Det spelar liksom ingen roll hurvida hon är trött eller ej, hon bara ligger kvar...  oavsett.

Jag låter denna gång rubriken tala för allt, ty det bästa sättet att beskriva tystnad är egentligen att ingenting säga.

  I will be back.

(frasen "prepare to be terminated" är utesluten ur texten av diverse glammiga anledningar för ev. läsares personliga säkerhet.)

Eh... om tio dagar så är det mindre än 24 timmar kvar tills skolstarten. IB, IB, IB, IB.
  Det är så mycket jag inte hunnit gjort i sommar, känns det som.
Och när väl skolan börjar så kommer jag än mer frekvensivt - inte hinna. Om man kan säga då. Kan man inte hinna mer än vad man inte kan hinna? Här kommer det igen; eh...

Jag vill läsa, men måste röra på mig. Cykelmissödet har gjort att jag varit rörelsehandikappad i nästan en vecka. Igår dock fick jag lov att springa till tågstationen när jag skulle ta tåget in till Flen, vilket gick oväntat bra. Så idag sätter jag igång med motionen som vanligt igen, innan jag tappar min goda, och ack så trevliga, kondition.

När jag var nio år gammal så gick jag in i en lyktstolpe, during ett för övrigt väldigt trevligt parti blindbock. Min högra framtand tog träffen.

Igår kväll upplevde jag för första gången på väldigt länge en hel del obehag i just denna tand och bestämde mig för att ta en närtitt på den i spegeln. Jag blev lite illa till mods, kan jag säga.
  Det min stackars framtand består av är ett enda massivt sprickmönster och jag bara förstår inte hur den ens kan hålla ihop? Minsta lilla krock och den faller i bitar, det är jag övertygad om. En dag jag minst sagt fruktar.

Vad kommer bli slutet för min tand? Kanske en skåplucka, en basketboll, ett mjölkglas, en flygande säl eller vem vet, kanske blir det en armbåge?

Allt detta var väl bland det sista som gick runt i mitt huvud stunden innan jag somnade, det skulle nämligen förklara min lilla mardröm.
  Jag drömde att det var fint väder, att jag var ute på landet och badade med Anna. Dock hände någonting då jag tog ett hopp från bryggan ned i vattnet. Så fort jag kom upp ovanför vattenytan så märkte jag att det låg någonting löst i min mun. Det var en tand som hade lossnat, och ju mer jag kände efter med tungan desto fler tänder var det som tappade greppet. När alla lösa tänder var ute så var ironiskt nog just framtänderna det enda satt kvar.
  I försök om att trösta mig själv så minns jag att jag tänkte att det måste vara genetiskt, oundvikligt. Troligen ett anlag jag ärvt utav min ryska mormor. Vågar ni er på att gissa hur många tänder min kära mormor har kvar idag?

Förstår inte egentligen varför jag behövde bli så förkrossad i drömmen.
Om tandfen ger tio kronor per tand så skulle jag ju tjäna ihop till 260 spänn!

Jag skrev just världens längsta kommentar i ett inlägg som handlade (relativt kort) om Engelska Skolan i Eskilstuna, skrivet av en medelålders Socialdemokrat.
  Kommentaren slutade på 1114 ord och tog mig nästan 1½ timma att skriva. Vad håller jag på med egentligen?

Jag borde verkligen stänga av datorn innan midnatt om kvällarna....

God natt,
Maria

Blåser och regnar, inte verkar det vilja sluta heller.
  Men vad gör väl det? Jag ska ju ändå sova nu. Och förhoppningsvis blir inte båten ett nödvändigt faktum när det kommer till att ta sig ned till stan imorrn. Jag har nämligen ingen. Ja, ingen båt alltså. I alla fall inte till hands här i Eskilstuna.

Tro inte att ni ska komma och misstolka mig och mitt inlägg nu, för skämtet här ligger inte i att jag inte skulle ha någon båt. Inte ens den ligger i, liksom?

Snart börjar Dexter.
  Dexter är faktiskt den enda serien jag följer, likväl också den enda serien jag någonsin överhuvudtaget lyckats följa ordentligt. Inte för att det inte skulle finnas andra bra serier på TV, utan bara för att jag är allmänt, hopplöst urusel på att följa serier.
  Att undanvara en timme eller två en viss, planerad tid varje vecka fungerar helt enkelt inte för mig som person. Och nu när jag tänker efter så har jag faktiskt aldrig kommit bra överens med TV någonsin. TV finns inte i min prioriteringslista. Kanske förklarar det allt.

Meningen med detta inlägg var inte från början att få ur mig dolda aggressioner, men kanske lika bra att ta tillfället i akt. Jag tycker inte om TV!
  Den slösar bort värdefull tid utav mitt liv! Vad arg jag blir.

Nu ska jag kolla på Dexter.

Play a song for me.

Tjoho!

Önskar att jag hade kunnat framföra ovanstående interjetktion med lycka över att jag är kry. Dock ej. Glad är jag däremot, åt andra ting. Exempelvis att min pojkvän får sova över hos mig.

Jag vet. Är det sant? Ja? Ja.
Otroligt.

Jag vurpade med cykeln idag. En grop... attans för den, big time. Nu är korsbandet moj igen. Vet inte säkert hur illa det är, men gå kan jag i alla fall. Svullet. Några skrapisar här och där också. Ändå måste jag säga att jag kom lindrigt undan. Men rackarns vad onödigt.

Nåväl. Nu ska jag glädjas åt mitt sällskap. Kanske underhåller jag mina läsare med någonting lite roligare i nästa inlägg. Ja. Förhoppningsvis blir det någonting i stil med "Ugnen är gjord utav glass!" eller "Glass!".

Men jag är hemma nu...
Redo för att upptadera bloggen! Dock lite senare.

BAD! (?)

Okej... det är någonting skumt med min blogg.
  Emellanåt för den för sig att mina typsnitt inte kan förmedla bokstäverna Å, Ä och Ö. Men, detta gäller bara startsidan på bloggen. Så fort man klickar vidare till en annan sida, exempelvis kommentarsidan till ett inlägg, eller en Arkivsida; då, ja då kommer minsann bokstäverna mer än gärna fram.

Är det bara min dator eller upplever även Ni konstigheter med min text?


Okay... There is something wierd about my blog.
  Occasionally it seems to think that my typefaces cannot show the swedish letters [ao], [ae] and [oe]. But, this only applies my index page. As soon as you click on to another page, like for example the comment page of a post, or an Archivepage; then, yes then the letters decide to start showing.

Is it only my computer or do You aswell experience wierdnesses about my writings?

---

uppdt: Jag har ingen som helst aning om vad jag gjorde... men det ter sig vara fixed nu!
uppdt_2: (00.06) Eller, nej.
uppdt_3: (02.23) Nu hittade jag det jäävlars felet! HA! Det låg förstås i kodmallen...
"chFarset=ISO-8859-1". Rena slumpen (nästan) att jag såg det. Adjö, lilla F.

Per telefonsamtal den 25 juli 2008:

Anna: Vet du Maria, idag impulsköpte jag ett par jeans! [superglad]
Maria: Jösses Haiti, det var turbo!
Anna: Jag vet!
Maria: Snart kanske du till och med överväger att införskaffa en sån där vattenresistent brödrost! Då kan vi rosta mackor och salladsblad nere på bryggan hela dagen lång, samtidigt som vi badar!! [ännu gladare]
Anna: Hehe, du är rolig du.

... Suck. Jag försökte i alla fall.

Hej! Jo, tack jag mår bra. Såg ni förresten rubriken?
  På himlen syns inte ett moln, sjön ligger spegelblank och träden är så stilla att det nästan ser ut som att någon frusit tiden. Jag befinner mig i högtryckets centrum.
  Jag klagar inte, inte på långa vägar. Det är så här sommar ska vara. Dock räds jag lite för den kommande kulminationen. Sådant här vill man ju aldrig ska ta slut.

Gårdagen började med att jag klockan ett på natten kollade ut mot himlen och alldeles genast möttes utav en stjärnfall. Det pirrade varmt till i kroppen, och redan då visste jag att det skulle bli en fantastisk dag.
  Det första jag gjorde på morgonen efter att ha vaknat var att gå ned till bryggan och ta en dopp. Än var sjöns vatten lite kyligt efter den förbipasserade kvällen, men ack så ljuvligt.
Jag åt frukost och kallade ut Anna att följa med mig på cykeltur. Vi cyklade två mil, och i all fåfänga i bikini. Men vad gör det, här mitt ute i södermanlands idylliska ingenstans.
  När vi väl kom hem igen så badade vi i säkert en timma. Vi åt lunch och satte oss sedan i skuggan för att läsa ett tag. Ganska plötsligt överraskade mina föräldrar med att de hade ärenden i Eskilstuna och att jag bör följa med. Jag tyckte det var väldigt synd att behöva åka ifrån landet eftersom det var så fint väder, men som jag brukar säga så finns det inget ont som inte för någonting gott med sig, jag passade nämligen på att träffa min pojkvän i ett par timmar. Underbart. Och jag avslutade dagen precis som jag började morgonen, med ett dopp.

  Öh... vänta. Publicerade jag just ett dagboksinlägg? Vad händer?

I försök att sola under dagens klarblåa himmel, under attack av ett femtal bromsar, uppfattade jag vagt en silhuett i min ögonvrå som på något vis inte verkade stämma överens med verkligheten. Stunden senare efter att ha tagit fattning till att resa mig så kunde jag knapp tro mina ögon. Var det verkligen min granne Bosse som gick med soporna? Kunde det verkligen vara sant? Var han vid sitt sinnes fulla bruk?

I mån om att Bosses parkering skulle hamna inom synhåll fick jag lov att förflytta mig ett par metrar. Det var då jag förstod vad allt handlade om och förmådde mig att pusta ut.
  Fordonet stod blockerat av en annat, det gick bara inte att komma förbi. Att gå med soporna var säkert en handling han mer än gärna skjutit upp ditt domedagen om så hade varit möjligt, men alla vet ju att man inte kan skjuta upp saker hur länge som helst. Han var tvungen att gå, helt enkelt.

Det verkar inte som att jag behöver oroa mig. Inte denna gång.