När jag ändå tenderar att tala alldeles för mycket om virus (jag mår nu prima, by the way) så tänkte jag passa på att berätta om min goda vän Jasmine och hennes nya, fina diagnos. Hon fick idag, eftermiddag, veta att hon bär på Swine flu, och då har hon precis spenderat en hel dag i skolan.

Inkubationstiden är 96 timmar, alltså tar det fyra dagar innan man vet att man är sjuk. En infekterad person hinner med andra ord smitta hur många som helst, utan probelm, innan denne själv mår det minsta dåligt. We're screwed, helt enket.

Det var ämnat åt mig, min esophagus, teet i koppen som stod och osade så fint, och se ändå liksom flodade alltsammans ut över min mobila kommunikationsapparatur. Knappsatsen är numera rent lagom ur funktion. Jag ser och hör både SMS och inkommande samtal, men vad att göra när jag inget åt saken göra kan?

De droppade mitt blod på en sticka och kvarten senare ansåg den att jag var infekterad. Så skulle han flina så fånigt åt saken, läkaren. Med detta blev konstaterat att jag har körtelfeber, vilket även kallas för 'kyssjukan'. Nu kan man nästan misstänka att jag har pussat någon. Märkligt alltsammans.

Jag föll i skratt på vägen hem men det var tydligt på min far att jag om nöjet var ensam.

Det sjuka och fina (med det sjuka hos mig) är att jag knappt har några symptom. Inte ens feber har jag, alltså har jag egentligen bara körtel.

Skolan börjar imorgon och det finns inte en chans att jag stannar hemma så länge mitt tillstånd består. Jag ska maila mina klasskamrater och varna dem, så de vet att lite avstånd inte skadar. Jag ska skriva att de inte behöver slicka mig i örat. Ja, precis så ska jag skriva. För jag har körtel.

Jag har alltid haft litet svårt att estimera portioner när jag lagar mat. Eller, kanske inte portioner, mat för två brukar bli mat för två; jag syftar mer på förhållandet mellan delpart A och B. Pasta med tomatsås blir liksom istället ett parti tomatsås med pasta.

Var är pastan? Ah, där är pastan.

För man slänger inte mat. Och kylskåpsvaror brakar om man ställer in varmt.

Om en liten stund är klockan 12:34:56 den 7/8/09.

Vissa väntar sig att själsmässigt bli sammankopplade med Gud, en del tror att detta är tillfället att få sitt livs önskan uppfylld och andra att deras synder skall sköljas bort om man tänker på dem. Sure thing.

Själv ska jag gå ned till sjön och bada...

Varför inte?

Har ni förresten lagt märke till att Sierra Leones huvudstad är felstavad?
Den heter Freetown.

Feetdown, Fearfown, Fakelawn... Iunno.

Idag gick jag en långpromenad med min far. Som det tillbaka hem inte återstod så mycket mer än fyra kilometer fick jag för mig att vi skulle gå in en bit i skogen och plocka bär. När jag väl börjat plocka fick jag även för mig att göra en ansiktsmask.

Det slutade med att jag lämnade platsen springande, myggöverfallen som aldrig förr. Anfådd snubblar jag ur snåret ut på vägen och precis då passerar där ett gammalt par.

Som de såg ut så trodde jag nästan att jag i min insektsflykt lyckats dra på mig en björn. Det tog ett par sekunder men jag insåg snart vad det handlade om. Långsamt övergick deras förfärade blickar till ren förbryllan som jag försökte förklara min situation, utan innehåll på varken mördargetingar eller galna skogshuggare. Jag skrattade, ensam. De fann tydligen alltsammans aldrig lika roligt som jag själv...

- Det är lördag kväll, en paj står färdig. Blåbär-hallon, mästerlig. Det bjuds bakverk.

- Det är söndag eftermiddag, det ringer på dörren.

... så vi öppnar och där står Dennis och Dennis, leende sträcker de fram en näve stela växtskap. "Gör rabarberpaj!"

Plantorna var mig så charmiga att jag bestämt fick mig litet astma. Vi lät sätta dem i vatten.

Har ni någon gång fotgängat under en (plötsligt) väldigt aktiv järnvägsbom? (inte menat som en fråga egentligen) Jag svär vid min grannes lever att en effektivare väckning icke äro finnbart möjlig.

Avokadokärnan flög upp och träffade mig i ögat, knappt ett ljud, och så studsade den iväg över golvet. Lagom överraskad böjde jag mig ned och plockade upp den.

I senare återfärd mot relativ ögonhöjd fick jag också bekanta mig med en ovan befunnen skåpslucka. Av okänd anledning stod den onödigt vidöppen.

Förolämpande. Det saknades bara att jag skulle kliva på en kratta.

In i vardagsrummet gick jag och satte mig ned. Amorfa fruktformationer gröptes ur med tesked. Jag log, och i ett tillstånd av behaglig trötthet efter helgen tog jag fram en bok. Ännu kan jag känna hur den kysste mina händer. Jag låt stryka över litet på min nyvunna blodutgjutning bak på hjässan.

Ni undrar vart solen tagit vägen. Den är hos mig.
Det är så enkelt, om man inte gör det svårt.

För en dryg timma sedan gick någonting litet fel.
(Jag är fortfarande inte säker på exakt hur)

Jag var att vidarebeforda ett par SMS till min vän från en konversation med någon annan sedan tidigare idag. Bara minuten efteråt inser jag att denna vidarebefordran inte hamnat hos bara min vän, utan också tillbaka till denna "någon annan".

- Var inte det precis det jag skrev till dig?

Hehehehehehehehehehehehehehehe-he. Jo.

Jag är regelbundet dålig på att blogga regelbundet, vilket väl är lite tråkigt.

Ledsen för det.

Något annat tråkigt är allt pollen som förpestar den vackra vår, som för i år tydligen redan är passé. Definitionen för sommar är att dygnstemperaturen har ett medelvärde på över tio grader celsius sju dagar i streck, vilket vi uppnådde redan i april. Kors.

På tal om nässlem och Jesus så har svininfluensan kommit till Sverige. Värst vad det händer saker. Snart kommer vi ha gjort det möjligt för oss själva att plugga i sömnen. Där har ni framtidsverksamhet, fast om det vet jag förstås lika lite som jag känner till antalet personer i Equador vilka fått mjälten bestulen. (...)

Ses vi på valupptakten?

Vi ogillar dammsugarpåsar i min familj, så vi kör på hydrodamsugare. Man fyller alltså på med vatten innan man dammsuger, dammet samlas däri och när man är klar så häller man ut. Grejer minsann. Min yngre broder hade idag uppdraget att ta sig genom hela huset med apparaten. Jag tyckte synd om honom och erbjöd mig att hjälpa till litet. Jag ropade på honom när jag var klar.

Anton: ÅH! Jag hatar att dammsuga!
Maria: Nejdå...
Anton: Det är det tråkigaste som finns och det är smutsgöra!
Maria: Klaga inte sådant, jag har bara lämnat dig det värsta.
Anton: ÅÅH!!

Efter dryga tjugo genomkämpade minutrar...

Anton: Aah, vad skönt. Nu är jag äntligen färdig!
Maria: Vad bra. Det var väl inte så hemskt.
Anton: Nej, det gick till och med fortare än jag trodde.
Maria: ... du vet väl förresten att jag tömde dammsugaren innan du tog över.
Anton: Öh. Jaha?
Maria: Ja, det var alltså inget vatten i den.
Anton: Va! Var det inget vatten i den!?
Maria: Ja, nej, men det såg du väl?
Anton: Nej!?
Maria: Hmm... så du har alltså dammsugit utan vatten nu då?
[Anton springer i melankolisk förfäran iväg till dammsugaren]
Anton: [avlägset] Det är tomt...
Maria: Oj då. Det innebär ju att allt damm du sög upp flög ut i luften igen. Vilken otur, du får visst lov att göra om allt.

Jag tänker för mycket, på allt. Det är lättkonstanterat.

Tänker allt på mig?

Varför skulle det inte. Vad är det som gör det mer sannolikt för mig att tänka på något, än för något att tänka på mig. (bortsett från det faktum att jag tänker för mycket) Rent generellt alltså. Svar inget.

Ändå kan jag inte låta bli att fundera över hur mycket jag blir funderad över själv. Det är väl en hybrisgrej. Och en metafor.

Är det möjligt? Kan verkligen en dag vara lika fantastisk som denna? ...Är det ett spratt som spelas mig? Jag vet knappt åt vilket håll jag ska ta vägen!

Jag är så lycklig över min tillvaro att jag skulle kunna få världens alla björkar hoppa hage, om jag så önskade. Detta är er ett rent löfte från min sida! Kanhända (dock) att jag inte har just den superkraften i besittning för närvarande, men så var det också någon snål jäkel som kom på att "det är tanken som räknas". En jäkel som jag just nu äro evigt tacksam. Ja, tänk, det finns verkligen tillfällen för allt.

Ja, vilket är då detta ting som jag tycker om? Efter att ha blivit klagomålsöverfallen live gällande min finurliga rebus, så väljer jag härmed att avslöja dess allra första lettråd... bara för att lätta trycket litet på era frustrationsvågor.

Med tanke på att jag inte lägger upp en frågelista ens en gång per år här i bloggen, så kanske det inte gör allt för stor skada att genomföra en uppläggning av sådant slag en snöig söndag som denna.

Här är reglerna:
  - Respond and rework. Answer the questions on your blog, replace one question you dislike with a question of your own invention; add a question of your own.
  - Tag eight other un-tagged people.

Nuvarande besatthet?
Avokado!

Vad har du på dig nu?
En vinröd, långärmad bomullströja, en skitcool väst och mörkblå jeans.

Vad såg du senast på TV?
Av någon anledning såg jag ett naturprogram som handlade om renar i Alperna...

Tar du tupplurar?
Jag gör faktiskt mitt innersta för att undvika sådana. Ibland.

Vem kramade du sist?
Johannes.

Vilka är de finaste orden du vet?
Klyshigt, men "Я тебя люблю".

Vad är det värsta du vet?
När jag kommer hem från simträningen och folk väntar sig att jag ska laga mat. Då blir det inte roligt minsann. Haha.

Vad var det sista du köpte?
En chokladmunk.

Vad lyssnar du på just nu?
Jag har visst börjat lyssna på Coldplay.

Favoritväder?
Klar himmel, detta alla årstider och alla gånger!

Övergripande känslor just nu?
Dov förvirran, smått ångestframkallande förtjusning över ovannämnd person och tillbakahållen optimism.

Vilka är dina bästa redskap?
Jag är en lycklig människa och delar med mig av det.

Säg något till den person som taggade dig.
- Du verkar vara en sympatisk pojke, Olof.

Favoritresemål?
Jag har bara varit i Moskva... typ.

Nämn några saker du inte kan vara utan?
Kärlek från närstående och mat.

Vad skulle du vilja ha i dina händer just nu?
Någon annans händer. Om det är för mycket begärt så skulle jag dock absolut nöja mig med en avokado.

Om du förvandlades till en känd person av motsatt kön, vem skulle det vara?
Intressant fråga, och svår. Jag kan nog inte svara på den. Jag har inte fått några anmärkningsvärda vibbar om att jag skulle ha likheter med någon känd man.

Om du kunde åka vartsomhelst i världen i en timme, vart skulle du åka?
Med en garanti på att jag tillbaka hem får återvända i detsamma fysiska skick som jag befann mig i när jag gav mig av, så skulle jag vilja besöka Nordkorea.

Vem skulle du vilja fastna i en hiss med?
Antingen en god vän eller en potentiell sådan.

Favoritlukt?
Båvens sommarbris!

Om du hade en tidsmaskin, vilket årtionde skulle du besöka då?
Jag hade nog velat besöka "Jura", vilket skulle bli runt 1,6x10^8-talet f.kr.

Om du fick välja ett språk att kunna bara sådär, vilket skulle du välja?
Mandarin vore angenämt att kunna!

Jag utmanar:
Eddie, Sarah, Jakob, Ann-Marie, Tres, och den som att bli utmanad önskar!

Igår kväll gick jag ut och åt asiatiskt med en sedan länge god vän. Det var hur roligt som helst och maten väldigt smaklig. Som tiden gick blev vi gratis serverade både te, godis och efterrätt. Det var därav ganska plötsligt som vi i vår trevnad insåg att min vän hade bråtton till tåget. Hastigt tackade vi personalen och rusade iväg.

Det gick inget tåg den timman. Vi trevade runt på stan och tog efter ett tag in på Mc Donalds i skydd mot den annalkande kvällskylan. Det var någonstans därikring, eller mer bestämt, när jag där inne tog fram visakortet, som jag till min fasa insåg att vi hade lyckats springa ifrån restaurangen utan att betala för vår mat.

Ni kan ju tro att det var aningen genant att återvända.
Tacka vet jag bussiga kineser.