Indeed att den gör. Någonting jag likväl, till stor sannorlikhet också kommer göra inom den närmaste timmen. Det blir ett utmärkt tillfälle att ta igen olämpliga sömnvanor på. Om jag nu lyckas lägga mig relativt tidigt, det vill säga.

På tal om rubriken då, så kanske de av mina läsare som hängt med ett tag lyckats lägga märke till att jag besitter en liten mystiskt oförklarlig kärlek för lamor.

Ja, för oförklarlig - det är den. Fast kanske än lämpligare sagt; så har jag ingen förklaring.
  Den bara finns där.

Jag vet inte... Är det spirituellt, eller handlar det måhända bara om deras minst sagt charmiga underbett?


Fakta om lamor och Maria du kanske tidigare inte visste:

• Ordet 'lama' är latin och betyder justitisk huvudbodnad.
• På bokhyllan i Marias rum står en välförsluten tiolitershink med lamasaliv. Snart är den fylld till hälften. Lamasaliv har en välkänd, positiv inverkan på paranoia.
• På datorn har Maria sammanlagt 307 fotografier och bilder respektive aderton videoklipp med just motivet 'lamor'.
• Hösten 2007 skrev Maria omsorgsfullt en svenskauppsats på trettiotalet sidor som hette 'Den lama mongolen". Ordet 'lama'', kan försäkras ha haft mer betydelse i novellen än vad som ter sig.
• Den 24 Mars 2008 vann Maria en tävling i distansspottning tack vare ihärdigt tränande tillsammans med en vis lama som sparringpartner.

Är folk helt från vettet eller!? Det är väl självklart att FRA ska gå igenom.
Det om något hade underlättat min meditation.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/fralagen/article2896142.ab

Det är sent. Jag är typ trött, ca.
  Fast kan man säga så?

Det vore osmart av mig att försöka gå in på en diskussion då jag befinner mig i detta zombieliknande tillstånd. Osmart indeed. Hellre sväljer jag en sådan där äcklig, gulvit slang man ser på TV ibland med en liten kamera längst ut på ena änden. Den änden man sväljer alltså... Ja, hellre sväjer jag en sådan och studerar invärtes tarmludd i ett dussin halvminuter - än att just nu gå in på en diskussion med mig själv där frågan är om man kan säga att man är "ca trött, typ" eller ej.

Alltså... För egentligen kan man säga vad som helst sålänge språkmuskeln är korrekt inövad med samtliga finesser, respektive att den tillåter. Jag menar, alla individer här på tellus är inte abla att uttala den samling språk som planeten faktiskt innehaver. (Detta är en av de aspekter jag lade allra först på minnet redan då jag anlände hit. Dock har jag ingen inressant förklaring till fenomenet att dela med mig av idag)

Ni som följt min blogg en tid vet att jag har en liten begåvning för språk, ja, det är nästan liksom lite utav min grej.
  Jag kan faktiskt uttala cykel på mandarin. Det enda problemet är bara att kineserna inte förstår mig.

Men när allt kommer omkring så motsvarar ju kinesiskan inte så mycket mer än konsten att skriva sin personliga namnteckning - Bara för att texten för blotta ögat förmedlar namnet Kjell Olof Feldt - så betyder det inte att det egentligen inte står något annat.

Det har nog passerat nästan två timmar nu sedan hon började tjata om att jag ska sätta igång och laga mat till mig själv.
  Jag bara antar att hon lyckades lägga märke till mitt ointresse i frågan. Alldeles nyss nämligen kom hon och ställde fram en orörd förpackning After Eight mitt framför mig.


Jag såg hennes mun röra sig och försökte tyda vad den sa, men allt jag förmådde mig höra var en röst i mitt huvud som om och om upprepade; andas inte, andas inte.

Jag skulle flytt rummet, den mintsöta doften jagar mig än. Jäkla principer.
   Hur många grader var det nu ugnen skulle vara på när man lagar potatisgratäng...

Jag gillar verkligen inte dagboksinlägg.
I synnerhet inte mina. Och när en läsare kommenterar att jag "får vanliga vardagssituationer verka mer intressanta" så drabbas jag (istället för att ta emot en komplimang) av en relativt sinnestärande prestationsångest, vars grund ligger i att jag längre inte lika ofta lyckas förmedla den ironiska filosofin of my life i min blogg.
  Fast egentligen handlar det inte om att lyckas, det handlar om vilja. Vilja och lamor. Det handlar om att återvinna alluminium, achétera basturökta frukostpålägg, dränka ansiktet i biprodukter för att sedan göra upp en brasa på taket och festa tre dagar i streck. Det är vad det handlar om.

Klockan må vara strax över elva och en ny morgon må ha grytt än en gång under detta sommatlov.... Men dagen börjar inte på riktigt förrän de bevingade igelkottarna tar sats från sjöns brinnande, heta vattenyta och mindre artigt nog slungar sig raka vägen mot mina armbågar likt Sherapova svingar en utav sina foreller på tennisplan.
  Inte på riktigt börjar dagen förrän jag lossar trädgårdsslangens munstycke, tömmer överflödigt näsinnehåll på bordsduken i köket för att sedan rikta blicken mot den fasansfulla skapelsen samtidigt som jag gör mig redo att skaka loss till riverdance....

Eller vänta, nu blev det fel. Jag dansar inte riverdance??

På tal om interna grejor nu då så tänkte jag passa på att avslöja hemligheten kring internet. Varför heter det just så? Vad döljer sig i dess mystiska sammansättning utav bokstäver?
  Människan ska alltid behöva krångla till saker. Ofta är ting mycket simplare än vad de från början tett sig vara. Ja, ironiskt nog är mystiken kring internets begynnelse så barnsligt primitiv att man knappt kan tro att det är sant.

Vissa påstår att internet skulle grundats av en militär forskningsanstalt i USA med syfte för spioneri, medans andra tjatar om att CERN i Schweiz var skaparna då de egentligen bara gjorde en rolig grej under ett After Work-partaj. Det finns även de som säger att det var Sovjet som kom fram med idén om internet under kalla kriget i samband med att Stalin fastnade med näsan i en kaffekopp. Allt detta är emellertid inkorrekt.
  Det var år 1907 (ja, samma år som Astrid Lindgren föddes) då en til syntes helt vanlig man i Peru vid namn Lebak Tan tröttnade på att jobba. Hela sitt liv hade han kämpat för att försörja sina sju familjer, men någonstans tog det stopp. Han tog sitt beslut till fånga, våldförde sig på en Albatross då han grep tag i dess jättelika fötter och färdades med det luftväga ända till Trpoli i Libyen.
  Lebak stortrivdes. Men en dag kom han till undfund med att han faktiskt saknade nio utav sina 23 barn. Nu tror mina läsare att mannen fick en idé om ett nytt kommuniaktionsmedel, ty icke dock. Han blev besatt av att försöka förtränga sina minnen och knöt sig därför samman med Påvens största opinion. (som jag tyvär enligt KGB.s säkerhetskod #45_2P[R] inte får yttra mer om..)
  Tillsammans med den terrorupproriska opinionen startade de någonting de kallade för det interna sällskapet, en sekt som även utomstående fick gå med i om de svor att simpelt nog dricka 400 ml gemsbocksmjölk varje dag.

Om mina kära läsare nu ändå trots min lagom detaljerade skildring ändå inte skulle tro mig, så kan ni ju testa att vända Lebak Tan's namn baklänges. Skåda ödets ironi och se den bittra sanningen än klarare.

Det finns en stor fasa här i livet med att gå och handla, och denna är att råka ut för ett allt för välbekant ting.... Men det är liksom aldrig meningen. Ibland kan man bara råka hamna borta i sina egna tankar, glömma sin egen egentliga existens för en stund, falla in i en liten trans och med det råka vara till besvär för en stackars klimakterietant - som bara också råkar befinna sig på samma ställe som en själv.
  Likt små överblommade maskrosor strövar de omkring på konsum och tygaffärer, muttrandes över den inkompetens man straffas med för att ha levat länge genom åren. Ibland ser de så sköra ut att man kan tro de skulla blåsa bort långt i fjärran bara man nös åt deras håll.

Igår hände det igen, visserligen var det inte den värsta omgången jag hunnit utsättas för... Nej, långt ifrån vid närmare eftertanke. Det var inte ens en situation där jag stod och dagdrömde. Men vi befann oss i vilket fall vid kassan och lade upp varor på rullbanden då jag plötsligt kom till insikt om att jag glömt bort att jag ville ha schampo respektive kinesisk soja. Illa kvickt sprang jag och hämtade mina prylar, och när jag väl var tillbaka och skulle ursäkta mig igenom alla som stod i min väg så blev jag stoppad av en liten sur dunboll som misslyckat försökte ta tag i min arm och yttrade ett lagom irriterat:
- Ställ dig sist i kön!
  Förvisso tyckte jag det var obehagligt att en främmande russinhand just vidrört mina biceps och triceps... Inklusive onödigt av tanten att försöka ta tag i mig överhuvudtaget. Dock tillät inte mitt goda humör mig att bli upprörd så jag tog tillfället i akt och skojade med damen lite. Jag smålog och sa nåt i stil med:
- Äh, men det står ju redan någon där.
  Hon gav mig en riktigt bitter blick och som jag uppfattade det så hade alltså mitt skämt inte uppskattats det minsta.
"Var det bra så?" hörde jag någon meter strax bakom mig och tog fattning till att far precis var att betala för varorna...
- Du får ursäkta, men min pappa ska faktiskt betala nu.
   I samband med att jag sa det så lät jag nog ganska irriterad ändå, även om jag egentligen inte var det. Men den knappa tiden tillät mig inte formulera varken ord eller tonläge, så tråkigt nog så förstörde jag nog tantens dag. Det där med respekt blir ju känsligare ju äldre man blir. Det knasiga med riktigt äldre folk är ju också att majoriteten glömmer bort saker väldigt lätt... sen så då går de runt och är sura utan att egentligen längre veta varför.

På tal om det här nu så minns jag en fin dag förra sommaren då jag även då följde med far in till Flen från landet för att handla. Jag stod vid skinkdisken och vajade med ögonen fram och tillbaka över alla fina pålägg, oventandes om att jag tillsammans med en annan människa samtidigt blockerade gången.
   Här är minnet lite oklart, men jag minns att jag grabbade ett paket och undersökte dess datum för att sen övergå till att bara filosofiskt granska dess animaliska innehåll. Plötsligt höde jag ett vrål, vände mig om (likt alla andra..) och såg till min förvåning en tantgamling fara (i en allt för hög hastighet) mot mig och [KABOM] ploga bort min vagn så den åkte iväg tre-fyra meter. "Nedrans ungdomar!" yttrade hon och avlägsnade sig.
  Uppenbarligen så hade hon stått och väntat på att jag skulle flytta mig vagn en längre tid, eller så. Om hon bara tagit kraft till sig och sagt någonting, höjt rösten lite, eller i värsta fall petat på mig? Ty kraft var inget hon saknade - så hade jag kunnat flytta på min vagn utan att hon hade behövt eh ptja, anfalla. Det var aldrig meningen att stå i vägen liksom, men hur skulle jag kunna veta? Jag var ju upptagen med att förundras över skinkan. Någonstans, relativt far away, borta i min egen värld....

Jag tackar getaguden för diset på himlen.
  Maria Hedman må vara solbög och tar toujours* alla chanser possible att vara ute under i solens strålar så gott som fröken förmår - men honestly, jag klarar inte av mer. Inte ens Båvens svalkande sjövatten tycks kunna hindra mig från att börja processen att övergå till flytande substans à la human denna vindstilla, södermanlandska lördag.
  Mirakel finns ändå, jag har just tagit en paus från värmen och gått in inomhus för att återhämta mig.

*Toujours - Alltid en francais

Det händer att jag ertappar mig själv med att ha hamnat i ett slags zombieliknande tillstånd.
  Som i morse till exempel, jag stod och bredde min macka i över tio minuter. Fram, tvärs över, diagonalt, tillbaka, lite åt höger... När jag väl vaknade upp så kunde jag inte komma på var någonstans i mina tankar jag skulle ha varit.

  Vart tog jag vägen egentligen?

Det finns en gräns för allt i vår relativa värld, en hårfin linje som skiljer åt lite från mycket.
  När allt kommer omkring är det ändå alltid måttligt som är det bästa. Varken underkant eller överflödigt, utan lagom.

Av någon anledning (eller flera eventuellt..) så är denna måttliga lagomhet svår att uppnå. Varför ska det vara så? Varför ska alltid maten vara aningen för salt... Varför ska cykelsadeln vara tämligen för låg?

Varför ska mina axlar vara röda som rädisor??
  Fast ska man vara optimist... så är dem ju bara måttligt överbrända. Eller kan man resonera så?

Har ni funderat över det där med sirap?
  Ska jag vara ärlig så vet jag faktiskt att människan idag tar den för givet för att vara någonting som den egentligen aldrig varit.

Den finns som brunbrun, ljusare och väldigt ljus.
  Vissa föredrar att använda andra namn till sirapens varierande sorter, men läser ev. sådan person denna text så kan denne ju inte längre undgå att läsa det personen i fråga redan läst eftersom vi alla vet att ögonen texten redan flitigt passerat. (???) Kort sagt så vill jag från er inte ha några klagomål vad gäller klibbiga fingrar.

Vad är då sirap?
Ni må tro att sirap är gjort på socker... ty ryktet säger detta, jag vet.
Men allt är korruption!
Sirap görs på motorolja, precis som den moderna sälen!
Allt för länge har detta varit en hemlighet. Nu är det nog, mutor innebär inte längre tystnad.

Året var 1345 - och den habsburgerska herren Moto Rolja var att göra sitt livs största upptäckt.
  Under en promenad i Franska öknen (där Schweiz ligger idag) råkade han av misstag sätta foten i ett sandkräftbo... någonting skumt hände och innan han visste ordet utav det så befann han sig helt plötsligt på en fontän utav svart, mustig vätska!
  Klyftig som Moto Rolja var så döpte han fenomenet efter sig själv. Dock var han inte lika klyftig när han lanserade motoroljan som en livsmedelsprodukt. Det var en sås som bestod utav 95% motorolja, 3% glycerin respektive 2% okänd substans och det viskades om att denna fungerade som förebyggande medel mot diabetes typ två.
  Innan man ens fått tid att testa varan så hade den hunnit bli en sensation, det var någonting vartenda adlade man skulle äga.

Dock upptäckte man så småning om, förutom att motorolja inte förhindrade diabetes, bieffekter så som inkompetens, kolik, tarmluddsavlossning och dylikt.
  Alla som intagit motoroljeprodukten förlorade förståndet. De tycktes inte bära på en större intelligens än ett apdjur och blev ocskå därmed ofta kallade för Sir-Ape.

Med detta fick produkten sitt namn. Sirap. Och som läsarna vet, så finns denna produkt att köpa än idag. Jag kommer nog allra högst troligen bli förgiftad nu på grund utav det jag gått ut med, men jag står för vad jag tycker och svenska folket har rätt att få veta vad det är de stoppar i sig!
  Världsregeringen vet att människan idag inte sväljer något såvida det inte är sött... och därav också missförståndet med socker. Motoroljan är nämligen megabehandlad med sötningsmedel!

Som bekräftelse för min nykonspirerade teori kan vi ta Sir-Ape Elton John som exempel. Det finns väl ändå ingen intelligent människa som köper 45 identiska diamantklockor för 3 miljoner dollar/st till sig själv?

Så vad får då man om man vänder på sirap?
  - pariS! ... hihi.

Det finns lamor, och så finns det l'amour.
För mig innebär dessa två begrepp detsamma.

Min vän Sarah och jag var tämligen smarta på vägen hem från skolan idag må jag säga. Vi listade nämligen ut hur ordet "ursäkta" blev till.

Det självklara tycker väl ni läsare bör vara en sammansättning utav 'ursäkt' och 'ta', som i "var god mottag min ursäkt"; detta är emellertid inkorrekt.
  För herrans år sedan, före Martin Luthers tid, var vi svenskar katoliker. Och det var ju i princip så i den katolska kyrkan, att hade man begått en synd så kunde man göra sig fri från denna genom att skänka ev gods - till just kyrkan.

Och ni må veta att kyrkan på den tiden, liksom nu, var aningen skum.
  Skum som vadå? Jo, vad annars om inte en sekt. Sekter kan vara riktigt skumma tycker jag nämligen. I alla fall när dessa uppmuntrar en att förtära livmoderkakor efter barnafödsel eller innehava äktenskap med flertal partners samtidigt.

För att komma till ett slags poäng utan att göra det hela allt för invecklat räknas alltså den dåtida katolska kyrkan på grund utav dess ovan nämnda skumhet som en sekt.
  Och hade man syndat, så var det alltså gärna dags att lämna över eventuella egendomar. Säg mig, vad är inte lämpligare än ett präktfullt ur? En klocka blir alldeles utmärkt!
  Då kom alltså kyrkan hem till en och "ur-sekt-tog"... d.v.s. hämtade den fina klockan liksom och tog den till sektnästet. Den urlösa syndaren var förlåten, och ordet ursäkta skapat.

Om ni undrar varför man stavar ursäkta med Ä som i mÄrg istället för E som i sEkt, så är förklaringen ingen annan än att det svenska samhället helt enkelt, innerst inne är korrupt och vill vilseleda oss från sanningen genom att simpelt nog skylla på stockholmskan. Ett sådant sätt...

Nu kan ni, mina ärade läsare, somna nöjda idag. Nu kan ni verkligen känna att ni har uppnått någonting, ni har kommit till undfund med den riktiga sanningen av "ursäkta". Så nästa gång ni säger ursäkta, tänk på den katolska kyrkan och alla dess klockor. Eller så...

Det hände någonting på träningen idag. Helt plötsligt fick jag in någon konstig mongoteknik och simmade 25 meter frisim på 14 sekunder... vilket alltså skulle bli dryga 28 sekunder på 50 meter. Jag kan inte sådant, vad sysslar jag med egentligen? Som sagt var det alltså bara under en 25:a, tekniken visade sig vara oupprepbar och tydligen en engångsföreteelse. Nu vet jag att det går åtminstone. Moahaha!

En smärre pinsam grej hände i duschen efteråt. Jag tvålade in runt ögonen för att få bort all överbliven mascara, men när jag skulle skölja av alltsammans så slutade vattnet rinna. Ni vet, automatduschar.
  Likt en blind anubisbabian trevade jag längst väggarna. Tiden gick och jag blev allt mer frustrerad. Tanken slog mig att jag kanske bör öppna ögonen, men min rädsla för smärta förhindrade mig från att utföra detta mirakel.
  Slutligen fann jag knappen, en sådan lycka! ... denna lycka övergick dock smått i skam då jag vände mig om och såg att två tanter glodde med lustiga blickar på mig.
  "Jag fick tvål i ögonen, ehe.. hehe." sa jag och log genant.
Men den ena av tanterna skakade bara på huvudet, sen gick de utan att yttra ett ord.