Dikt: I love my lovely asian loves


My asian loves are pretty,
my asian loves are sweet.

Proudly they walk in the city,
practically own the street.

I wish they would all just face it,
I wish they could all understand -

That in my heart, all I can feel...
- Is the love for my loves so grand.

I love my lovely asian loves, hehe ^^

Alexander är bäst... Du är så otroligt bäst bara.
Tio månader med dig, igår den 19:e och jag känner mig dubblet så förälskad för varje månad som passerar.

Jag är inte någon annan.

Jag är inte populärast och jag är inte den snyggaste. Jag är inte heller bäst i matte eller snabbast på 100 meter. Jag är inte tjejen med de dyra kläderna, inte flickan med det raka platinablonda håret och söndersolad hy. Inte ljushuvudet som kan 1000 synonymer till ordet bra och 10 000 för ordet dåligt.

Jag är inte den depressiva tonåringen som fäller tårar över allt jag inte lyckas vara.
Inte den desperata som tvingar mig själv till att plocka fram olika beteénden beroende på vilka jag har i min omgivning. Jag är inte den som föredrar att vara lycklig av lögner hellre än att vara sårad av sanningar.

Jag heter Maria Hedman och jag är 15 år gammal.
Jag bor i en lägenhet tillsammans med mina föräldrar och lillebror i Eksilstuna.
Jag går i nionde klass på Engelska Skolan och spenderar på fritiden mestadels tid åt att plugga, träna, och umgås. Jag är oftast glad, retas jättegärna och skämtar allmänt med folk hela tiden. Någonting som får mig på bra humör är en skinande sol och människoskratt.
Jag är petig. Jag kan vara dryg och stöddig. Ibland tar jag saker onödigt seriöst och blir på så sätt ganska lätt sur.
Jag är inte perfekt.

Jag kan inte säga att jag toppentrivs i varken skolan på träningen eller med mina vänner utan att ljuga, för det gör jag inte.

Visst har jag väl sett detta förut, hur ytligt allting är idag, men tidigare inte lika tydligt. Fast varför ska det vara såhär?
Någonting väldigt många glömmer bort är att omgivningen är vad vi gör den till, det är vi som pekar ut vad som är rätt och fel, inne eller ute, snyggt och fult, ballt eller töntigt etc... Listan är oändlig.

Ytlighet är dock en stor ond cirkel utav osäkerhet som bara växer och växer. Det är lätt att dras med, jag har aldrig sagt att jag inte är ytlig själv.

En del har missuppfattat begreppet ytlighet och tror att det är detsamma som fåfänga. Visst, det finns en liten sammanbindande tråd, men det är långt ifrån samma sak. Hint;
En fåfäng människa behöver inte vara ytlig, men en ytlig människa är automatiskt fåfäng.
Ser ni skillnaden?

Vad menar jag då med att jag inte är någon annan?
Det jag säger är att jag varken har varit eller är villig att ändra mig om det ska resultera i att jag mår sämre. Livet är för kort för sådant. Jag tänker inte göra saker jag inte vill bara för att verka bättre i andras ögon.
Jag kan inte säga att jag inte bryr mig, däremot önskar jag att jag inte brydde mig. Och jag försöker att inte bry mig. En sanning är dock också att man ibland kanske måste anpassa sig.

En sak jag repeterar nu innan jag avslutar detta blogginlägg är att det man anpassar sig till inte är någonting annat än det man själv och andra runtomkring har skapat. Och innan man väljer att anpassa sig så ska man fråga sig själv;
Vem är jag egentligen och är detta verkligen vad jag vill?

Jag är inte någon annan. Jag är jag och jag vill vara mig själv.