Jag vill bara säga att det finns en sak som är fånigast i världen,

och i likvärdig sanning med detta finns det sedan en andra massa saker, som är så utomordentligt fåniga att de med denna absolut primärt fånigaste sak, är jämförelsevärdiga.

Ett av dessa fånomen är "stöd".

Jag talar inte om understöd, kommunismens död eller ryggstöd, utan "men åh, snälla det skulle verkligen kännas bätte om jag hade ditt stöd!".

Nej. Om jag i renaste uppriktighet tycker att du svävar kring en usel idé, och du känner till detta, varför trots faktumet be mig om mitt stöd? Jag tänker inte de dig stöd. Det är inte så att jag hellre skulle ingå äktenskap med en cykelpump, eller dricka såpa, jag kan inte ge dig stöd.

Är det jag som är ailien? Anser folk det vara konkret möjligt att skänka något slags support, om situationen i fråga uppfattats som pur idioti?

Varför vill folk ha en ärlig åsikt, och sedan oavsett denna, ett låtsatsspjärn?

Jag förstår inte!!

Somliga säger att en riktig vän, det är någon som "stöttar en i allt". Alltså ni är helt under jorden. Motbevisa mig då, hur som helst tänker jag inte uppmuntra någon jag värdesätter till att begå ett misstag. I synnerhet inte på låtsas.

Jag gillar nog kanske bara inte abstrakta saker.

Så här är en anpassad bild annars tagen denna sommar i Gdańsk.