Paradox
...
Jag känner ofta för att skriva personliga saker här men sen kommer jag på att ni fortfarande är ett trettiotal som läser. Så då skriver jag mina små yttranden i smyg. Krypterade. Ibland finns de inte men ändå alltid.
Ja, ty det händer att jag skriver något här. Men ändå skriver jag inget. Och av detta bildas sedan ett lager tankestoft som hamnar liggande på era dataskärmar, någon minut ibland. Men av vad som är, framgår inget, utom allt som inte står.
Trackback