Vad glad jag var igår. Jag hade haft en tjusig helg, just läst ut en bra bok, solen sken och på toppen av allt så låg det framför mig en hel veckas lov. Vad glad jag var,
- tills stunden kom då jag fick för mig att studera mitt hår.

Jag har alltid tyckt om det. Håret alltså. Fin nyans, trevlig lyster och sådant där.

Det var i mitt euforiskt fåniga tillstånd av självgillande som jag ofrivilligt lade märke till ett specifikt hårstrå... "Det var då ett egendomligt hårstrå minsann", tänkte jag. "Sannerligen skiljer sig dess pigment från samtliga övriga". Jag skall säga er, att inte bara var pigmentet annorlunda; det ens existerade inte. Förvrängt likt Drottning Sylvia på framsidan av en tanttidning, en ostmacka i mikrovågsugnen eller en socialdemokrat i dagsljuset. Hårstrået var grått!

Mitt synfält skymdes plötsligt av kyrkogården ute på landet som har stående en plåtskylt, vars text så finurligt språkar: "En gång var vi som ni, en dag blir ni som vi". Den är vis och jag föraktar den av hela min mjälte. Till tippen med den fördömda oxideringsprocessen som ständigt ska vara igång och ta livet av mig.