Ibland känner jag mig förlorad på förhand. Jag har inte ens publicerat inlägget än, (vilket jag emellertid kommer att ha gjort när ni läser...) ändå förnimmer jag redan att blott ytterst få kommer anstränga sig det minsta till att ens försöka förstå den säreget intellektuella delen av min humor, som annars ytligt sett bara uppfattas som tämligen obegriplig.

Vet ni vad jag skulle svara just nu, om någon frågade mig hur jag skulle se på livet som grovmalt rågmjöl?
  Jo, jag skulle svara "Förhoppningsvis ganska fint ändå".

För alla strävar vi oavsett efter något slags perfektion. Dumt nog.